Först tyckte jag att det var lite lustigt att Liza Marklunds halvt hysteriska och superjobbiga journalist hade samma namn som jag. Men när allt fler började kommentera det, eller bara le lite menande när jag presenterade mig ("jaså, du finns i verkligheten; jaså, är det så du ser ut, du är dig inte lik från filmerna…") blev det en irriterande börda att bära.

Jag hade säkert varit tuff nog att axla den om det inte varit för att Annika Bengtzon en dag tog över mitt liv. Den insikten drabbade mig hårt och brutalt, även om jag först bara trodde att det var något fel på mitt passerkort till Dagspressen.

Efter att ha blivit insläppt av en fotograf som var på väg ut för att kolla upp ett larm om knivrån mot en kiosk, tog jag vägen om administrationen för att klaga på att passerkortet var kasst. Men det var ingen där just då så jag fortsatte till redaktionen.

Hon satt på min plats. Hon satt där som om hon hörde hemma där. Hon hade till och med flyttat på min gemsamling, som jag haft hängande bredvid datorn under alla mina år på Dagspressen.
Hon såg ut som Helena Bergström. Jag gick långsamt fram till henne. Hon stirrade ilsket in i skärmen och jag upptäckte att hon grät, samtidigt som hon muttrade för sig själv. När jag frågade varför hon satt på min plats svarade hon inte. Hon såg inte ens på mig. Det var som om jag inte fanns.
Jag ryckte förvirrad på axlarna och satte mig vid bordet i fikahörnan för att vänta på att nyhetschefen skulle hålla i överlämningen, och ge mig en förklaring till vad den där människan gjorde här.

Det var ingen som brydde sig om mig. Nattchefen slängde till Helena Bergström-kopian mappen med ettan, familj och en bygdesida, och hon snörpte förnärmat på munnen.

- Jag borde verkligen få syssla med annat än att redigera skitsidor på den här löjliga tidningen.
- Ta det lugnt nu, Annika, sa nattchefen och hällde upp hälften kaffe och hälften mjölk i sitt glas. Att göra ettan är prestigefyllt. Det är inte vem som helst som får redigera den.
Han höjde kannan.
- Är det någon mer som vill ha?
- Jag kunde åtminstone fått följa med fotografen ut på det där knivrånet. Med tanke på att jag är Annika Bengtzon skulle jag säkert ha kunnat gräva upp något intressant. Någon maffiakoppling, eller en hemlig sexklubb. Vad vet er insnöade polisreporter om sådant?
- Du är ute i kylan, Annika, och det vet du. Du är inte reporter längre. Och det är inget fel på vår polisreporter, han har gott om nyttiga kontakter.
- Om han utnyttjade dem, ja, sa hon näbbigt.
Det var fortfarande ingen som brydde sig om mig. De diskuterade dragarbilder och ettatopp med den där apan, som om hon var någon slags jävla stjärna. Jag satt kvar när de andra redigerarna återvänt till sina platser. Ingen hade nämnt ett ord om att det var hon och inte jag som skulle göra ettan.
- Fan, vad ni är taskiga! sa jag med darrande stämma och gav falsk-Annika en mördande blick innan jag slank ut genom dörren.

Jag hade kunnat upphöra att existera där och då. Men den där slängkyssen Annika Bengtzon kastat till mig när jag gick, ledsagad av ett elakt leende, följde mig som en kall hand om nacken. Och jag bestämde mig för att gå segrande ur striden om mitt liv.
Två dagar senare befann jag mig utanför Förlagshuset i Stockholm. Jag hade stått där i flera timmar, vandrat lite fram och tillbaka emellanåt för att inte väcka några misstankar, och väntat ut varenda förlagsråtta.

När jag var säker på att alla gått hem plockade jag fram mina dyrkar. Utan dyrk och spade är man ingenting som journalist. Det gäller att kunna tränga in och komma bakom fasaden, det är där de verkliga nyheterna finns.

Jag fnös när jag kunde konstatera att de inte ens hade något inbrottslarm. Det här skulle bli en smal sak att fixa.

Det fanns fyra rum på Förlaget. Jag kollade runt lite planlöst innan jag nådde fram till det sista. Det var störst, och det var också här kassaskåpet fanns. Eller vad man nu skulle kalla det. Låset till dörren var av den typ som finns i innerdörrarna i varenda villa från 60-talet. Jag var välförsedd även på den fronten. Som journalist måste man kunna låsa upp tillknäppta människor och få dem att öppna sig.

Inne i kassaskåpet, som egentligen var ett helt rum, fanns alla manus som skulle vidare för sättning. Jag skakade på huvudet. Det var ingenting annat än skandal att ha så dålig säkerhet. Vem som helst kunde jag promenera in här och plocka med sig ett manus eller två. Fast det var förstås inte Harry Potter-sviten som förvarades här. Och varför körde de fortfarande stenåldersmetoden - handsatta manus när det fanns datorer och pdf-filer.

Jag såg att Anne Holts senaste låg på en hylla, med Maj Sjöwalls karaktäristiska handstil i några kommentarer till den översatta titeln. Jag tog upp och bläddrade i det. Hanne Wilhelmsen hade fortfarande dåligt samvete för att hon och Billy T hamnat i säng medan hennes älskade Cecile legat döende. Var hon på väg att bli smyghetero? Jag kollade i slutet av manuset.

Ett av Unni Lindells epos om Cato Iversen fanns också här, översatt och klart. Jan Guillou såg inte ut att ha något nytt att förtälja den här hösten, men det låg flera andra manus, somliga med lappar om att de skulle refuseras.

Till slut hittade jag vad jag sökte. Liza Marklund hade placerat Annika Bengtzon på Dagspressen, en landsortstidning. Hon hade äventyrat hela redaktionen på Kvällspressen i senaste boken och nu skulle hon få sitt straff. Aldrig mer fick hon arbeta som reporter. Men Bengtzon var inte den som gav sig. Hon nosade sig fram till en sataniströrelse som hade sitt säte i en av ordenslokalerna i stan. Det fanns kopplingar både inom den kommunala politikertoppen och i näringslivet, och fan visste om inte statsministern också var inblandad.

Jag tog med mig manuset, stämplat "Till sättning måndag 6 oktober", till ett skrivbord och plockade upp en bulle och en flaska drickyoghurt ur väskan. När jag styrkt mig tog jag fram pennan och påbörjade mitt utrotningsarbete och vägen tillbaka till livet.

Långsamt bytte Annika Bengtzon personlighet och utseende, bilden av den blonda skjutjärnsreportern med trassligt privatliv försvann och ersattes av en lugn, lite sävlig mörkhårig halländska med begränsad erfarenhet av kriminaljournalistik men med tillräckligt livlig fantasi för att kompensera eventuella brister.

Nöjd med mitt arbete la jag tillbaka manusbunten i kassaskåpet och tittade på klockan. Det hade blivit sent. Nu skulle det smaka bra med en halvrå biff på någon billig sylta. Jag skulle beställa in en snaps eller två och skåla med mig själv för mitt lyckade värv.

Två månader senare kom Liza Marklunds roman ut. En tid senare återvände jag till mitt redigeringsjobb på Dagspressen. Jag drog nervöst mitt passerkort och slog koden. Det fungerade.
Lättad gick jag uppför trappan, hälsade på personalsekreteraren och vandrade bort till min plats.
Där satt en långtidsvikarie. Hon var inlasad sedan flera år och hade tvingats hoppa omkring på olika redigeringsvik, men inte haft någon fast anställning i sikte.

- Hej! sa jag glatt, så du har fått ditt vik förlängt?
- Nej, sa hon lika glatt, jag har fått fast jobb!
- Fast jobb? Vem är det då som har slutat?
- Det är Annika Bengtsson.
- Hon med zäta i efternamnet?
- Nej, den andra. Den riktiga.
- Vad menar du?
- Har du inte hört? Liza Marklunds bok blev en flopp. Den där mörkhåriga Annika, hon som jobbade här, hon fick av någon anledning huvudrollen i boken. Men hon klarade inte av jobbet på Kvällspressen, tempot var för högt och jargongen för rå så hon tvingades sluta. Och Liza Marklund blev så förbannad - hennes författarkarriär gick ju i spillror och hon blev tvungen att åka tillbaka till Piteå - att hon knuffade Annika framför ett tunnelbanetåg.

Vikarien slog ut med händerna och log.
- Så nu har jag fått fast jobb, hastigt och lustigt!