Malin och Sjungaren (Ord&visor) är Göran Buréns femte skönlitterära bok, och det är meningen att den här romanen skall vara första delen i en serie. Det är i så fall en serie värd att vänta på! Under väntetiden skall jag försöka få fatt på Buréns tidigare produktion, som jag alltså hittills har missat.
   Malin och Sjungaren utspelar sig i 1680-talets Västerbotten, i byn Söderfors vid Umeälven. Livet är hårt, men den här byn har i alla fall laxfisket och behöver inte som inlandsbyarna frukta att frosten förtär deras enda överlevnadsmedel. Men tiden är också hård, med sylvass ortodoxi och sträv kyrkoplikt.
   Petter Olofsson Sjungaren är en inflyttad särling i byns utkant. Inte nog med att han vägrar betala skatt. Han har sin egen religion också och undviker därför att visa sig i sockenkyrkan. Malin, gift och mor och allmänt redig, dras obönhörligt till Sjungaren och han till henne. Och så går det som det går. Det dubbelt förbjudna blir dubbelt lockande: faktiskt är hor belagt med dödsstraff, såvida hulda överheten inte täckes benåda syndarna och "bara" döma till fängelse. Skammen och vanäran är likväl på livstid - och ändå...
   När första delen slutar, har Malins och Petters horiska leverne (ännu) inte avslöjats. Däremot sitter Petter i häkte i avvaktan på vidare rannsakan för hädelse. Burén lyckas göra kärlekshistorien angelägen och betagande. Det finns minst två diken att gå ner sig i när en berättelse som den här skall sättas på pränt; Burén undgår dem skickligt.
   Det förefaller som om skrivande västerbottningar har en särskild prosakont att plocka ur. Man tycker sig känna igen tonfall och besvärjelser från föregångare i berättarkonsten men måste medge att n`Burén nog har sitt alldeles egna språk. En tillgång är nyttjandet av sången - här och där flyter en psalmvers upp till ytan och tar romanen med sig på sin rygg. Sockenkyrkan har en rent vidunderligt välsjungande liten kör, dit Malin hör. Det spåret vore värt sin egen lilla analys. Kanske får vi tid till den inför nästa romandel!
   RUNE PÄR OLOFSSON