Årets oväntade succé

Momo eller kampen om tiden
Manus: Göran Burén
Regi: Kajsa Reicke
Grotteatern, Gammlia

Michael Ende var kanske den mest fantasirika av
barnboksförfattarna. Han skrev inte korta lättlästa böcker med
sockersöta budskap, utan böckerna behandlade ofta svåra ämnen.
Ordrikedomen och de svåra frågorna skrämde inte bort läsarna,
utan miljoner barn tog till sig hans berättelser.
Att göra manus av dessa mastodontböcker har visat sig vara
mycket svårt, tidigare har bland annat ''Den oändliga
historien'' gjorts som film, utan ett lyckat resultat. Jag
undrade verkligen hur Grotteatern skulle lyckas få fram ett
fungerande manus. Tyvärr måste jag erkänna att jag fruktade
ett praktfullt fiasko.
Under lördagens strålande solsken hade pjäsen premiär och det
var fullsatt med idel celebriteter i publiken. Redan efter
pjäsens första minuter märkte man vilket stort arbete som
Göran Burén lagt ned på att göra ett bra manus av boken.
Naturligtvis var mycket ur boken borttaget för att inte pjäsen
skulle bli för lång. Kvar blev kvintessensen ur berättelsen i
en mycket sparsmakad och ren form. Göran undvek galant faran
med att försöka få med allt ur boken.
Skådespelet var genomgående jämnt och bra, om jag ska lyfta
fram någon så blir det nog Kimen Phärzon som spelade ''De grås''
ledare samt Lina Sjödin som Momo. Däremot ställer jag mig
litet tveksam till hur sköldpaddan Kassiopeija gestaltas,
själv såg jag henne som en gammal knarrig sköldpadda när jag
läste boken, inte som en sexig nymf till sköldpadda som ivrigt
flörtade med publiken. Kanske var det enda sättet att få till
sköldpaddan på ett bra sätt. Kristina Johansson ska då ha en
sak, hon var den snyggaste sköldpadda jag har sett.
Scenografin var enkel, men användes väl. Med få och enkla
detaljer i scenbygget förändrades scenen till ett flertal
miljöer på ett trovärdigt sätt. Musiken fungerade bra och
skapade en god inramning till pjäsen. Pjäsen flöt på riktigt
bra och det saknades riktiga lågvattenmärken. Det kändes att
aktörerna har fått mycket tid på sig att repetera.
En liten brist tyckte jag att det fanns i manuset, det var att
man inte riktigt klarade av att förklara cigarrerna och deras
användningsområde. En annan sak som skulle ha hjälpt hade
varit en paus. Pjäsen riktar sig delvis till barn och de har
ett litet större behov av att få röra på sig då och då än
vuxna.
Återigen har en barnteaterpjäs roat mig mer än seriös
vuxenteater, kanske beror det på att man i denna genre vågar
ta ut svängarna mer. Lustigt nog är skådespelandet seriösare
och mer arbete läggs ned på manus och annat än vid vuxenteater
här i Umeå. För er som funderar på att gå och se pjäsen kan
jag starkt rekommendera den, oavsett om ni är vuxna barn eller
barnsliga vuxna.

CARL REHNBERG
Västerbottens Folkblad 1/8 2000

 

Soligt sommarspektakel

Ain´t misbehavin´ spelar orkestern när vi bänkar oss och alla sköter sig. Inte minst den entusiastiska ensemblen som snurrar runt med oss i den märkliga sagan om Momo, Michael Endes berättelse fritt bearbetad för scen av Göran Burén som sliter hårt på uppsättningens alla fronter, mest påtagligt för oss i publiken som den gamle eftertänksamme Beppo.
Med solen i ryggen i lördags eftermiddag är förutsättningarna för genuin sommarteater de allra bästa. Regissören Kajsa Reicke, har fått fart på spelet och uppstår där någon lucka, får vi själva fylla i; sådana är nu amatörteaterns lagar.

Grottan har under den gångna säsongen ägnat sig åt tämligen svarta pjäser men Momo blir i dubbel bemärkelse en solskenshistoria. Där saknas inte skuggor, visst är temat om tidskontrollanterna en lätt omskrivning för det ekonomiska systemets obönhörliga press på människorna, men med sagans fantasteri lotsas vi så småningom fram mot det glada slutet.
Att spela teater på en scenrundel utan kulissmöjligheter är inte helt problemfritt. De skådespelare som inte har med spelet att göra tvingas i inledningen att sitta utmed kanterna, vilket ger ett lite statiskt intryck.
Lite fundersam kan man också vara över hur Momo, piggt spelad av Lina Sjödin, förmedlas in i handlingen. Hon sägs ha lite magiska egenskaper, en enastående förmåga att lyssna och den att locka fram det bästa hos sina medmänniskor. De underverken skulle man vilja se mer av. Men när sedan inledningen, i vilken ingår en lustig allsång på temat tid är pengar, är överstökad flyter det jämnare.

Helhetsintrycket som stärks av Annette Kohkoinen festliga kostymer och Jana Bringlöv Ekspongs spejsade masker sönderdelas lätt i några utomordentliga individuella insatser.
Lina Sjödin och Göran Burén är redan nämnda och vidare är jag särskilt svag för Bosse Forsmans berättare, vilken med en tunn stämma som tvingar till lyssnande på ett varsamt sätt för oss in i sagostämningen. Till det en helt osannolik mundering.
Kristina Johansson som sköldpaddan Kassiopeja är en annan höjdare, ett slags variant på Lucifer i Askungen, som kommenterar förloppet i lakoniskt rimmade tvåradingar som pendlar mellan pekoral och ironi. Självklart får hon också sista ordet.
Sarah Broman som den pressade modern, Daniel Rudstedt som tidsödande frisör, Karolina Perssons distinkta tidskontrollant och Anna-Karin Kasks auktoritativa och välsjungande tidsdrottning bör också nämnas. Liksom den lite primitiva men högst användbara vridscenen.
Och ett särskilt plus i kanten för den lätt absurda introduktionen av dockan Bibigirl, som just inte spelar handlingen i händerna, men bara finns där ändå.
Till det en orkester som lever upp till Fats Wallers uppmaning och skänker sångerna eftertryck.
Föreställningar fram till 10 augusti. Nu får vi bara hoppas att vädrets makter är nådiga. För det förtjänar den här ambitiösa och charmiga uppsättningen.

LEIF LARSSON

VK 1/8

 

Succé för Momo på Gammlia
                   Trots stark konkurrens från badstranden  fylldes läktaren vid Gammlias gamla dansbana till sista plats på  lördagseftermiddagen.
                   Anrika Grotteatern hade nämligen premiär för sin sommarteater denna molnfria lördag. Årets sommaruppsättning, "Momo - eller kampen om tiden", är en bearbetning som bygger på den tyske författaren Michael Endes ungdomsroman från 1973 med samma titel. Ende levde mellan åren 1929 och 1995 och har även skrivit den välkända "Den oändliga historien", som blivit en populär ungdomsfilm.
                   Om man bortser från några smärre missar i tajming, vilka säkert kan tillskrivas premiärnerver, är detta en mycket trevlig underhållning för hela familjen under halvannan timme. För att  vara en amatörteatergrupp, är Grotteaterns ensemble påfallande proffsig och lever sig verkligen in i sina roller, vilket inte alltid brukar vara fallet när amatörer är i farten. Dialogen är rapp och berättelsen hjälps också framåt av en berättare samt av kortare sångnummer. Huvudrollen som Momo görs på ett mycket förtjänstfullt sätt av unga Lina Sjödin, men genomgående, in i minsta biroll är prestationen av hög klass.
                   Föreställningen rekommenderas verkligen. Gå och se! Och får ni inte tag i någon biljett så gå på biblioteket och låna boken!

 

www.24timmar.nu