Göran Burén tar ett ambitiöst grepp om Västerbotten på 1680-talet. Dåtida historia skildrat ur ett folkligt perspektiv.
  I BYN SÖDERFORS, vid Umeälven, lever byborna ett arbetsamt liv. De dagliga sysslorna handlar om att bruka marken rätt, ta hand om familjen och få ihop till brödfödan. En vardag som vid en första anblick verkar stillsam, men skenet bedrar.
  När Petter Olofsson Sjungare kommer med sitt förslag om hur man ska bygga skihagarna på ett nytt sätt, möts han med stor skepsis av byns uppsyningsman. Att ifrågasätta systemet ses inte som någon positiv egenskap. Särskilt inte i en tid där lydnad och trofasthet är ledstjärnor.
  Petter Olofsson Sjungare provocerar makten, han ifrågasätter läran om gud och vill inte betala skatt. Plötsligt har Söderfors delats upp i två läger, de konservativa som fördömer och de nytänkande som bejakar.
  Som läsare följer vi problematiken genom Malin Mosesdotters ögon. Hon är en relativt ung kvinna som lever tillsammans med sin man i byn. Malin imponeras av Petter Olofsson Sjungares våghalsiga beteende och utmanande intellekt. Förbjuden kärlek uppstår.
  INTE EN helt rosenröd situation, i 1680-talets Västerbotten straffas otrohet med döden.
Det är en sakligt berättad historia Göran Burén bjuder på i sin roman. En bok späckad med fakta kring dåtidens leverne. Förhållandena mellan människorna i Söderfors är trovärdiga och satta i sitt rätta sammanhang. Och där finns även det allmängiltiga, människans slitningarna mellan det nya och det gamla.
  SAMTIDIGT KRÄVS det något mer för att "Malin och Sjungaren" ska lyfta. I Göran Buréns berättarteknik saknas poesin, mystiken, de starka dofterna och de överraskande och oförutsägbara förloppen. Det höga och det låga.
  Miljöbeskrivningar och personporträtt är sällan riktigt fängslande. "Malin och Sjungaren" skulle vinna på att författaren i högre utsträckning vände blicken från faktaresearchen till de dramaturgiska möjligheter ett romanskrivande bjuder på.

Ida Måwe