Lättlöst och informativ men utan själ

Tiden är 1680-talet. Karl lX regerar enväldigt och de många krigen har satt sina spår även i de små byarna runt Umeå. Många av männen kommenderas ut till soldattjänst och en stor del av dem återvänder aldrig och de som gör det, är märkta av kriget. Det är den tid när "överheten icke bar sitt svärd förgäves". Det är långt till demokrati och medbestämmande och långt kvar till någon som helst sexuell frigörelse. Det är en dramatisk tid i vår historia som Burèn har valt att berätta om och jag är full av förväntan när jag läst prologen. Bokens huvudperson Malin är dotter till en redig storkarl. Malins man däremot, är ingen storkarl. Saktmodig, mild och tystlåten arbetar han idogt för familjens bästa och förstår inte varför Malin inte är tillfreds. De har det ju bra. Men Malin vill ha mer av livet. Hans saktmod går henne på nerverna och alltmer fascineras hon av den trotsige och hetlevrade fattigbonden Petter Sjungare som trots sin underordnade ställning i byn både märks och hörs. Petter Sjungare döms till gatlopp med spöslitning och när han halvt medvetslös ligger på marken efteråt kan inte Malin längre bry sig. Hon går fram till honom och säger: Jag ska tvätta dina sår rena. Burén kan sin miljö, det är det ingen tvekan om, men ändå känner jag osäkerhet ibland. Som om något inte stämmer. Är verkligen gårdarna i en liten bondby rödmålade 1680? Hade man bildat kyrkokörer då? Så min förväntan infrias inte helt. Inte bara för märkliga detaljer som kanske inte behöver vara sanna men åtminstone måste upplevas sannolika, utan mest för att människorna i boken inte når fram till mig. De går aldrig under huden. De berör mig aldrig, trots all dramatik. De stannar mellan pärmarna. "Malin och sjungaren" är en lättläst och informativ bok om livet i en norrländsk by för över 300 år sedan, och väl värd att läsas av den anledningen. Men jag saknar bokens själ. GUNNEL JAVÅSEN