GÖRAN BURÉN som för 21 år sedan debuterade med en roman om skogsarbetarstrejken (”Vårflod”) och följde upp med skildringar av vänstern i Umeå (”Läderbältet”,1992) tar nu ett stort kliv bakåt till slutet av 1600-talet i romanen ”Malin och Sjungaren”.
  Det är en berättelse om byn Söderfors vid Umeälven och dess innevånare. Närheten till staden och överheten präglar livet i byn, som är märkt av krigen. Många män är försvunna i stormaktskrigen eller lemlästade och mer eller mindre oförmögna till arbete.

FOLKET MOT överheten är bokens huvudtema, eller snarare hur överheten håller menigheten i ett järngrepp. Avvikelser från den rätta läran straffas hårt och skoningslöst. Fattigt folk skulle disciplineras. Den som inte betalar sin skatt är inte som idag stor hjälte utan får springa gatlopp på kyrkbacken och får ryggen slagen blodig.
  Ända in i det privata rådde överheten. Religionen vakade över det allra mest intima. Sexualitet utanför äktenskapet straffades hårt. Dödsstraff var stadgat. Religiös fundamentalism rådde.
  I den miljön väcks Malin Mosesdotters känslor för Petter Sjungare, en änkeman, som är mycket fattig men stolt och självtänkare. Runt deras förbjudna kärlek och Sjungarens tankar om religionen som går på tvärs mot rätta läran vävs en historia med mycken dramatik.
   Kärlekshistorien mellan Malin och Petter Sjungare, vars slut vi bara anar i den här romanen – det utlovas flera delar, är återhållsamt skildrad, även om läsaren förstår att den innehåller stor hetta och stora kval. Det var ju kärlek på liv och död. Bokens styrka är ändå i skildringen av hur den lilla människans kamp för frihet ställs mot överhetens trångsynta maktspråk.

SKILDRINGARNA från tinget när Stina en gift kvinna som anklagas för att ha haft samlag med en gift man, som på sin dödsbädd erkänt sina synder och anklagat kvinnan är mycket starka. Nämndemän är de rika bönderna, de framgångsrika, de som inte riskerar att ha svältande barn i hushållet. Därför kan de en annan gång döma Petter Sjungare när han inte betalt sitt tionde, därför att han först och främst vill mätta sina tre moderlösa barn.
   Mellan makten och byborna verkar inställsamheten. Byns nämndeman, Malins bror Fåle, har sitt finger med överallt. Han vet det mesta och rapporterar villigt uppåt, och kan gå de illistiga vägarna runt tysthetslöften som byborna avkrävt honom. Han vet vad makten i kyrkan och tinget kräver av honom.

KVINNORNA SKILDRAS genomgående som mer kloka och ansvarstagande än männen, som snarare är ansvarslösa supande laxfiskare än bönder. Kvinnorna håller samman och ger varandra förtroenden medan männen skvallrar och hela tiden lismande sneglar uppåt på de krav som ställs på dem. Det är kvinnorna som står för någon slags frihetslängtan – vid sidan av särlingen Petter Sjungare.
   Göran Burén berättar på ett något ålderdomligt språk. Han använder många ålderdomliga uttryck, inte bara på redskap och göromål i en bondby på 1600-talet. Han berättar i ett lugnt tempo och inte sällan kryddar han med en stillsam, eftertänksam, folklig humor, som när det ska förklaras varför en av byns bönder en gång var väldigt rik och framgångsrik:
”Pengarna, var kom dom ifrån?
   Det vet man inte, men en sak är säker: det var inte getterna som sket ut dom.”

ÅKE SVIDÉN

Västerbottens Folkblad 10/9 -02