Viktor Sjöström var pensionerad sågverksarbetare. Han bodde med frun i ett gammalt hus i Holmsund, som Viktor ärvt av sin far. Huset var på intet sätt förfallet, men heller inte toppmodernt; vanliga tvåglasfönster, femtums sågspånsisolering och fasaden lite medfaren av den ständigt frätande Holmsundsblåsten.
  Viktor hade lejt mig under semestern för att tilläggsisolera huset, spika dit ny fasad och byta fönster. Jag kände paret sedan gammalt, det var gott folk. Rosa var iögonenfallande, hon var storväxt och fet och rörde sig med viss möda. Hon var högljudd också, beklagade sig ständigt, det var en fors av missnöje från henne. Hon klagade över sin ständiga värk, sin tunga lott i livet, myndigheternas åtgärder. Men det var som om hon aldrig klagade riktigt på allvar. Hon gjorde det med varmt hjärta, generöst. En slags underkastelseförklaring gentemot livet - för att inte kunna misstänkas för högmod. Hon undvek att begå synden att inte klaga.
  Hon var ju nämligen alltid på så gott humör. Hon riktigt strålade av välvilja. Trugade i en kaffebröd tills man flämtade. Hon var nästan fnoskig av kärlek till sina barnbarn, hon blinkade till dem och stack åt dem godis bakom ryggen på deras mor, som såg det och skällde på mormor, likaledes utan någon större övertygelse.
  Viktor själv var liten till växten och ytterst tystlåten. Grannarna sa att han varit pratsam i sin ungdom, men fått lära sig hålla mun, vad vet jag. Helt klart tog Rosa så pass med utrymme att det blev föga över till någon annan.
  Jag kom dit en kväll för att diskutera arbetet. Viktor hade en mapp med handlingar från myndigheterna. Alla tillstånd var klara, papperen var viktiga och hanterades med hänsyn till det.
  - Det är meningslöst, skrek Rosa så snart jag kom över tröskeln. Alltihop är meningslöst. Gamla människor! Varför ska vi gorma med sånt här? Vi ska snart dö.
  Viktor såg ledsen ut och tummade fram papper ur mappen.
  - Det är roligt att lämna efter sig huset om det är i ordning, sa han lågt.
  - Vi ska aldrig tänka på det, gastade Rosa. Kosta på pengar, damma ner och föra oväsen! Gamla skrällen! Herregud, man har så värken, att om man hade fått dö för länge sen, hade det varit en välgärning.
  - Vi har fått energilån beviljat, sa gubben.
  Rosa: - Det här blir det sista vi gör i livet.
  De hade bott samman i huset ända sedan bröllopet, Viktor ända sedan han föddes, med undantag för tre veckor just före vigseln. Familjen bodde då i en granngård medan huset renoverades inför arvskiftet.
  Hela livet hade han arbetat vid Sandvikssågen. Längre tillbaka var det säsongsjobb, om vintrarna fick de klara sig på fiske och säljakt, senare blev det tryggare och mer enahanda förhållanden.
  Rosa hade knappt varit utanför Västerbotten. Jag nämnde något om staden Stockholm.
  - Huvaligen, sa hon. Där har man aldrig varit.
  - Va, sa jag, har du aldrig varit i Stockholm?
  - Nähä, sa hon.
  - Men Rosa, du får lov att bilda dig lite. Resa och se dig omkring. Har du inte ens varit på Mallorca?
  - Aldrig i livet!
  - Har du överhuvudtaget varit utanför Västerbotten?
  - Jodå. Jag har varit åt Ö-vik. Två gånger till och med. På samma månad. Först gifte sig brorsan, sen dog han.
  - Är det allt?
  - Jo, och så en gång for jag till Storuman för att plocka bär.
  - Storuman ligger allt i Västerbotten, sa jag.
  - Gör det det? Ja då så.
  Rosa kunde ändå inte hindra att renoveringen satte igång. Vi jobbade i sommarhettan, den sjuttioårige gubben och jag och det var inget slarv med tiderna. Åtta timmar om dagen och inget överdrag på rasterna. Jag tyckte det var plågsamt varmt utmed solväggen, men gubben spikade och spikade. Svetten rann över ansiktet, men han kommenterade det aldrig. Viktor var lika mycket snickare som jag, men lät ändå mig ha kommandot såsom varande yrkesman.
  Rosa bjöd på de godaste kakor till kaffet och beklagade hur jobbigt och eländigt hon haft det i sitt liv. När hon var liten måste hon hjälpa till i jordbruket och geta kreaturen. Sen gifte hon sig och då var det gubben och barna som skulle passas upp på. Herregud, vilket slit det var med de där barna och så otacksamt! Oroligt också när de kom i den åldern.
  - Jaha, sa jag. Då var det väl skönt när de flyttade hemifrån?
  - Det var det värsta av allt! skrek hon. Det var så hemskt, så jag visste inte hur jag skulle överleva. Herregud, småen!
  Rosa klagade över att vi skräpade ner. Så snart jag rörde mig inomhus följde hon i mina spår med dammsugaren. När vi kom in i köket var det ohyggligt för henne. Vi stod i dammiga kläder och rev ut hennes köksfönster som hon nästan putsat hål på under årens lopp. Tomma gluggar gapade i väggen, omramade av gammalt virke och utanför log sommardagen.
  - Herregud, Burén, klockan är tre och jag är fullständigt hemlös, skrek hon.
  Jag försäkrade att jag skulle stanna kvar tills de nya fönstren var på plats. Sen fick jag för mig att reta henne.
  - Nu är det kvälla, sa jag en timme senare och vi hade ännu inte fått fönstren dit de skulle. Men hon genomskådade mig och hötte åt mig med dammsugarslangen.
  Jag frågade Viktor vid en kafferast om han fiskade strömming, för jag var intresserad av att följa med i så fall.
  - Vi ska inte ha nån strömming, skrek Rosa. Strömming, det har man nog ätit.
  - Vi äter inte frukost längre, förklarade Viktor.
  - Jag förstår inte, äter inte frukost?
  - Nej, vi ligger till elva. Det är bara nu jag är uppe tidigt, nu arbetar vi med det här. När man jobbade, då var man inte rädd för att stiga upp tidigt. Man gick på skiftet sex, då kunde man stiga upp fyra.
  - Fyra redan? Det var tidigt. Du hade ju bara ett par minuter ner till sågen?
  - Det var som trevligt att sitta här och se ut genom fönstret på morron. Dricka nå kaffe och filosofera lite.
  - Filosofera! skrek Rosa. Rökte, det var det du gjorde. Och spillde aska på golvet!
  Viktor såg på mig med sorgsna ögon, de tycktes säga: "Det är så här man har det."
  Huset blev fint, varmt och välklätt och med snygga fönsterfoder både ut- och invändigt. Jag brukar titta på det med tillfredställelse då jag far förbi, som med alla andra hus jag varit på, jag pekar på dem och säger: "Det där var jag med och byggde."
  Från början var det tänkt att renoveringsprojektet skulle inrymma fasadbyte och inget mer. Invändigt var huset hur snyggt som helst. Men Viktor kunde inte hejda sig, då han nu kommit igång. Han satte igång att byta köksutrustning.
  Den lille timide gubben, ständigt åthutad och utskälld, lyckades genomdriva detta projekt, denna attack mot Rosas hjärta, det kunde i förstone tyckas märkligt, men egentligen var det inte det. Faktum var att Rosa berömde oss lika mycket som hon skällde på oss.
  - Herregud, vad ni är duktig, ropade hon när hon kom ut på farstubron vid elvatiden. Projektet genomfördes under hennes totala protest, men när hon väl fått ge sig, var hon helt välvillig:
  - Harreligen, ni gör det bra!
  Jag antar att det var samma historia med den nya köksutrustningen. När den väl var på plats var hon lycklig över den. Tills Viktor fick för sej att han skulle byta ut köksgolvet. Han genomförde det också och under tiden fick Rosa balansera på golvåsarna och dammsugaren var inte ens att tänka på.
  Viktor hade just fått köksgolvet klart. De hade återgått till rutinerna att ligga till elva och hoppa över strömmingen. De satt på bron om dagarna och tittade rakt fram, Rosa muttrade lätt om sina ryggsmärtor. Viktor hade grönoverallen på, det var lite virkesskräp som skulle städas bort. Han reste sig och plockade ihop lite knubb och bar undan en bräda bakom uthuset. Det var i september och en del björkar, sådana som stod torrt till, hade gulnat av.
  Viktor kom tillbaka och sa:
  - Jag går in lite.
  - Vad ska du då göra?
  - Jag ska gå in.
  Han hördes inte av på en stund och Rosa blev undersam. Viktor fanns inte i köket, hon stånkade iväg uppför trappan, men där var han inte heller. Då öppnade hon toalettdörren, men var fanns gubben? Huset hade ju inte fler rum, utom finrummet, där stod gamla möbler och spetsdukar och prydnadssaker och väggarna var fulla av familjeporträtt. Rummet användes bara vid några få tillfällen varje år. När vi var därinne och bytte fönster gick vi i strumplästen och var noga med att hålla reda på varenda dammkorn.
  Därinne kunde han ju inte vara.
  Hon gläntade på dörren i alla fall och skrek uppbragt:
  - Men herregud, Viktor, har du lagt mössan på bordet?
  Ja, det hade han gjort. Den gamla brunmelerade kepsen låg på bordets vita spetsduk som en komocka i en himmelssäng. Själv låg han på soffan med skorna på och de dammiga snickarbyxorna.
  - Men Viktor, snyftade hon. Inte kan du lägga mössan på bordet så där.
  Hon stod länge och tittade på honom med tårarna rinnande. Sen gick hon och ringde till dottern och sa beskedligt:
  - Pappa är död.