GÖRAN BURÉN beträder den historiska romanens inhägnader med boken Malin och Sjungaren (Ord & Visor förlag) som i dagarna utkommit. När romanen börjar håller folk på att riva gamla skrank mellan ägostyckningar för att bättre kunna beså och bruka jorden. Landshövding Hans Kruse är med och talar tyska, och byborna träter inbördes om vems förtjänsten av nyordningen är. Vi befinner oss i Sörfors by utanför Umeå på 1680-talet.
   Kung Karl XI bedriver räfst med adeln på annat håll i riket, han har fört krig mot dansken nere i Skåne. Det senare påverkar livet i den lilla bondbyn mera eftersom knektar drar ut och kommer bort, och lämnar kvinnor väntande. Åtta hemman av växlande bördighet finns det i byn.
   Burén berättar brett som vore han ute efter en kollektiv roman, men efterhand koncentreras handlingen till boktitelns två personer, Malin som är dotter till Mose Mosesson, bror till Fåle och Stade, och Petter Olofsson Sjungare som kommit som obemedlad änkeman till byn tre år tidigare. Övriga gestalter tonar alltmer ut i bakgrunden.
  

PETTER SJUNGARE är utmanande på flera sätt: han förordar borttagande av staketen, en hållning som symboliskt kan överföras på andra av hans egenskaper. Han gillar inte religiösa skrankor heller, han tycker att man kan tala med Gud själv utan präster, tror inte att Jesus återuppstod från de döda, och han betalar ingen skatt eftersom han inte tycker sig ha råd.
   Med sådan inställning hamnar Sjungare förstås förr eller senare inför sockentinget. Göran Burén har ett par rättegångsreferat med direkta citat från sådana tillfällen, som antyder att han hämtat delar av intrig och persongalleri från autentiska domböcker. En liknande historia finns också hos Karl Fahlgren i dennes bok Hädare och kättare. Men här döms Sjungare till gatlopp för förtal och misshandel.
  

DÅ HAR halva boken gått, och Burén har laddat handlingen med kärlekens starka varsel. Malin och Sjungare kommer tillsammans i lövbuskarna under Backens kyrka, det är på aftonen före gatloppet och när mannen piskas känner hon rappen i dubbelt mått mot sin egen nakna hud. Hon blir lycklig, men samtidigt en horkona, och snart ångerfull. Att en väninna i byn, som fallit för samma frestelse, förnedras inför tinget förstärker hennes nöd.
   Dessa båda försyndelser av religiös och äktenskaplig olydnad, representativa för den karolingiska statens herravälde, kombineras alltså i detta kärlekspar. Göran Burén får två utsatta offer som han kan visa sin sentida sympati för. ”Varje socken behöver en blasfemant”, alltså en hädare, förklarar författaren redan på bokens titelsida så att vi inte ska missa poängen. All överhet förtjänar kritik ur folkets djupa led.
   Det finns en annan norrlänning som nyligen skrivit om samma historiska tid, om svenska knektar i skånska kriget, nämligen Gunnar Kieri. Kieris blick på tidens grymheter är nog mer obarmhärtig, mer lik Peter Englunds skräcksyner. Hos Burén kommer knekten Sverker hem efter sex år med lapp för ögat och en klumpfot, och återupptar raskt en bondes göromål. Nu kan han i varje fall inte utskrivas mera.
  

OCH I likhet med Kieri, låter oss Burén förstå att de kan komma fler delar i en tänkt romanserie. Han har redan flaggat för hustru Malins reslusta, att hon gärna färdas med en kustskuta neråt Stockholm till, och dit är blasfemanten Sjungare just på väg att överflyttas för grundligare teologiska förhör. Så en fortsättning på denna lokala bondehistoria, lättflytande och sympatisk, med drag av lokalt skillingtryck, är nog att vänta.

Gunnar Balgård