Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.18 - 0:15
 Torsdag, 8 oktober 2009 14:10 | skrivet av: Göran Lundin
Den fantastiska människan
I helgen hälsade jag på goda vänner i en inlandsby, närmare tio mil från Skellefteå. Fram till för femtio-sextio år sedan var detta en livskraftig jordbruksbygd, med en egen skola och bussförbindelse. Idag finns inga bofasta kvar – gårdarna förfaller eller förvandlas till fritidsboende. Även nya sportstugor dyker upp längs den flera mil långa sjön.

Mina vänner guidar mig runt och berättar om byns historia, som till största delen är oskriven. Här har människor under etthundrafemtio år slitit för brödfödan: dikat, burit sten (massor!), skördat och avverkat skog. Kort sagt byggt upp en tillvaro - men nu läggs det mesta för fäfot.

- Det är svårt att se hur det ska kunna bli bofasta här igen, säger Johnny, som är född och uppvuxen i byn. Vad ska folk leva av?

Desto intressantare blir det när han berättar om människorna som en gång format byn. Allting utgick från en enda familj, var söner och döttrar så småningom etablerade sig runt omkring och tog upp ny mark.

Vi åker bland annat till ett gammalt nybygge, som nu är helt raserat och ligger på en höjd, mitt ute i skogen. Isolerat i väglöst land, och otillgängligt, även från byn. Vad fick människor att slå sig ner här? Varifrån kom de?

Att gå omkring bland ruinerna, sparka på ett redskap, syna gamla upplag av ruttnande virke, trampa på krossat glas, ger en märklig känsla. Man lockas direkt av att försöka återkalla det förflutna. Det blev inte sämre när vi också besökte en annan gård, där ett av barnbarnen från nybygget bott. Huset stod som han lämnat det för ett par år sedan: en fruktansvärd oreda därinne, med bland annat skor, kläder, konservburkar, ölburkar och öppnade mjölkförpackningar överallt. Det var som om personen som bott där, under flera års tid bara lämnat kvar sakerna där han ställt dem.

Och mycket riktigt, det var precis så han var, denne person. Men en duglig arbetskarl var han, pålitlig och orädd, även för mera våghalsiga uppdrag. Hur han kunnat leva där är gåta och i detta fall, väcks funderingar över hur människan kan vara funtad. Mina vänner skrattade åt mig, över min reaktion när jag tittade in genom fönstret. Jag förfasade mig ju inte utan utbrast:

- Herregud så intressant!

Och det är ju det som är författarens plikt: att fascineras, lockas att gestalta och dokumentera. Inte förfasas. De känslomässiga reaktionerna är upp till den eventuelle läsaren. Författaren ska förmedla, inte förråda!