Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.25 - 4:51
 Onsdag, 30 December 2009 22:40 | skrivet av: Göran Lundin
Avlyssnat längst bak
Alla busschaufförer vet att det är längst bak det händer saker. Det är de stora grabbarna (och tjejerna) sitter, det är där mesta oväsendet skapas, det är där säten brukar ”gå sönder”, gardiner trilla ner och skumgummibitar från ryggstöd flyga iväg. Det är ingen slump, för längst bak har vi chaufförer minst koll. Men det är också längst bak som de spännande berättelserna finns.

Under några höstveckor har jag, för femte året i rad, varit Bältesmannen, det vill säga Skelleftebuss utsände bland skolbussarna för att informera om säkerhetsbälten. Det var Gunilla, min trafikledare, som kom på idén att göra en reflexväst åt mig, med texten BÄLTESMANNEN skrivet med stora bokstäver fram och bak. Med den fick jag en tydlig identitet och jag har gjort något av succé – inte minst längst bak.

Till skillnad från mot tidigare år har jag nämligen inte återvänt till min plats längst fram, när jag gått min runda och snackat med alla, utan satt mig just längst bak. Plötsligt har historierna och levnadsödena börjat hagla över mig. Ofta finns det gott om tid, för många elever i Skellefteå kommun sitter länge i skolbussen. Närmare en timme enkel väg är inte ovanligt. Ibland mer. Och ungdomar hinner berätta mycket på en timme.

En tonårstjej från Burträsk till Skellefteå satt och grät. Hon hade slarvat bort sitt busskort för vilken gång i ordningen. Dessutom bodde hon inte hemma längre utan i en fosterfamilj. Det hade varit stökigt och rörigt runtomkring henne. Nu var hon rädd för fostermammans reaktion. Chauffören hade låtit henne åka med denna gång, men det var på nåder. Egentligen skulle hon flytta in till en skola i stan, där fosterhemmet låg, men det ville hon absolut inte.
Jag kom inte på något annat råd än att hon måste vara ärlig och ta fajten.

Utanför Byske hamnade jag bredvid en tjej som gick i åttan och åkte långt, till en by några mil från kusten. Hon började berätta om sitt liv och sin omgivning. Fem stycken av hennes kusiner hade kört ihjäl sig på snöskoter, tre stycken i hennes närhet hade tagit livet av sig. Två genom att skjuta sig, en genom att slänga sig framför tåget. En syster hade också försökt ta bort sig, men överlevt. Hennes mamma riskerade varje dag livet genom att uttröttad köra bil från nattvaket på det stora sjukhuset i norr. Pappan var bergssprängare, och hade varit nära att bli bortblåst åtskilliga gånger.

Hon bodde i en avlägsen, visserligen vackert belägen, men liten by där ju mycket inte borde kunna hända. En kille, som satt och lyssnade bredvid, tog till orda:

- Läste du i tidningen om två femtonåringar som voltade med bilen i somras och blev skadade, den ena svårt?

Jag medgav att jag kände igen händelsen. Och jag förstod vad han menade. Den ene av femtonåringarna var han själv. Nu satt han faktiskt med säkerhetsbältet på i bussen.

När tjejen skulle stiga av, frågade jag vad hon tänkte sikta på för yrke i framtiden.

- Författare! svarade hon och tittade upp innan hon klev ut i mörkret.

Jag insåg att hon hade stoff till många berättelser, och jag satt där och önskade att skolresan hade varit minst dubbelt så lång.