Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.25 - 8:42
 Tisdag, 2 februari 2010 16:38 | skrivet av: Annika Bengtsson
Gästblogg från bokcirklar.se, del 1 och 2
Skolromantik
2010-02-01 · 17:10
Jag var fjorton år när jag skrev min första roman. Den hette ”Danne – vem är det?” och handlade om en ung kille som hamnat lite snett i tillvaron. Jag utgår från att den utspelade sig i skolmiljö, vad skulle jag annars kunnat skriva om i den åldern, och bortsett från en lång rad oförstående lärare, rektorer och klasskamrater fanns en vacker ung tjej som hette Lilian. Danne och Lilian förälskade sig i varandra och efter en massa turer hit och dit slutade allt lyckligt.

Lika lyckligt slutade inte mina försök att få boken antagen på ett förlag. Fast jag fick ett trevligt, uppmuntrande brev från någon på förlaget – förmodligen kunde man kosta på sig att vara mer generös när det var en uppenbart ung författare som knackade på och ville in.

Några år, och flera opublicerade romaner, senare fick jag kontakt med en författare som hade eget förlag. Det var också på det förlaget, Settern, som jag till slut fick debutera med allåldersromanen ”Och natten är lång och svår”. Den berättelsen hade jag lånat från en skiva med Anders F Rönnblom, ”Ramlösa kvarn”. En av låtarna hette ”Camillas sång” och handlade om en tjej som var tillsammans med en kille men sedan blev kär i en tjej. Anders F hade skrivit en så fin programförklaring till låten:

”Jag kommer ihåg hur det var. Rickard tog henne med på vilda turer över kullarna, spelade munspel för henne i månskenet, drack Darjeeling te uppe på bruket, gjorde ett litet mästerligt porträtt i olja av henne sittande i solkigt linne och skinnjacka med silvernitar. Nu har hon träffat Ann. Vad finns det mer att säga.”

Enligt min mening fanns det oändligt mycket mer att säga och det var vad jag gjorde i den romanen. Den kom ut 1984. Då var ämnet med lesbisk kärlek inte helt okomplicerat. Mer än tjugo år senare gav jag ut den på nytt på Vulkan.se med ny titel, ”Sången om Camilla”.

Under årens lopp tänkte jag att det var en förfärligt dålig bok (även om jag fick en hel del fina recensioner) men när jag genom att skriva in texten igen kom i närkontakt med den blev jag lite förvånad – den var inte så dålig som jag mindes den.

Jag har aldrig vågat ta mig själv på allvar som författare, däremot har mina texter, mina romanmanus, varit på liv och död. Det är genom dem jag lever och när jag inte har ett romanprojekt på gång svajar tillvaron betänkligt. Det är som att hoppa från tuva till tuva på en mosse – förr eller senare trampar man ner och får stövlarna fulla av smutsigt vatten.

Så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva och träna på att våga tro att jag är författare. Jag säger som Lasse Åberg: ”Jag kan flyga, jag är inte rädd”.

Refuserad
2010-02-02 · 10:09
Att bli refuserad hör författarlivet till. Min första upplevelse av detta var alltså som fjortonåring när förlagen vänligt men bestämt tackade nej till ”Danne – vem är det?” Sedan dess har jag varit med om det åtskilliga gånger, fler än jag kan räkna faktiskt.

Varje gång det händer går någonting sönder inom mig. Här har man lagt ut sitt hjärta till beskådan och så trampar någon ner det i sanden och säger ”nej tack, det här passar inte i vår utgivning”. Kanske borde man ägna sig åt någonting annat? Trädgårdsarbete? Knyppling? Frimärkssamling? Vad som helst som inte gör så ont. Nästa känsla är den där som de flesta bortvalda har: jag ska visa dem!

Jag är enveten som en lus och kanske dum som ett spån. Jag hänger i. Tre år efter att ”Och natten är lång och svår” kom ut satte jag mig på trappan utanför min sommarstuga och började skriva ”Kråkprinsessan”. Det tog tjugo år innan den blev publicerad. Jag vet inte hur många versioner jag skrev, eller hur många förlag jag skickade in den till. Någon enstaka gång fick jag positiva kommentarer: utlåtande från en lektör, begäran om mer tid från ett förlag som var lite intresserat, ett halvt ja från något annat. Och så vidare. I slutändan dunsade det där bruna kuvertet ändå ner i brevlådan.

”Kråkprinsessan” handlar om en kvinna, Solbritt, som tror att hon bor på hotell. Hon vet inte varför hon befinner sig där eller hur länge hon bott där. Av hotelldirektören får hon uppmaningen att skriva om sitt liv. Bit för bit får vi, och Solbritt, veta vad som hänt.

Behovet att berätta Solbritts historia var mycket starkare än besvikelsen över de ständiga refuseringarna. Jag bor vid havet, precis som Solbritt, och varje gång jag kom ner till stranden såg jag mig om efter henne, trots att hon är en fiktiv figur. Hon var alltid där, drog en skrinda efter sig, fylld av skräp som hon hittat på stranden. Varje gång jag släppte berättelsen kom hon ifatt mig, såg på mig med sina ljusa, nästan genomskinliga, ögon, krävde av mig att jag skulle fortsätta kämpa. Det är lite otäckt att en romankaraktär kan bli så verklig.

”Kråkprinsessan” kom ut på Ord & visor förlag hösten 2007. Ibland händer det fortfarande att jag ser efter henne när jag kommer ner till stranden. Men hon visar sig inte mer. Jag har gjort vad jag kunnat för henne och jag tror att hon är nöjd med det.