Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.24 - 23:18
 Torsdag, 18 februari 2010 16:47 | skrivet av: Annika Bengtsson
Gästblogg från bokcirklar.se 16/2
Ord att älska och älsklingar att döda

Kärleken till orden har vi gemensam, vi som älskar att läsa – och att skriva. Jag blir alltid så glad när jag hittar ett ord som jag aldrig använt, och jag brukar spara det och hoppas att en dag få användning för det. I går starrbligade Cayenne på mig. Han brukar göra det. När han gjort det tillräckligt länge vet han att jag reser mig och går för att ge honom mat.

Starrbliga. Jag var tvungen att kontrollera i ordboken. Vardagligt för glo. Det var precis vad Cayenne ägnade sig åt. Och jag blev så glad, för jag har aldrig använt det ordet förut. Troligen kommer jag aldrig att hitta en anledning att göra det heller – om det inte vore för den här gästbloggen.

Jag har skrivit kåserier för dagstidningen där jag jobbar, i över trettio år. I dem kan jag ibland smyga in ord jag hittat, sådana som legat och skramlat i en låda märkt ”bra att ha”. Otidigheter, är ett sådant ord. Jag använde det när jag beskrev två ekorrar som sprang upp och ner för en trädstam samtidigt som de skrek åt varandra. Otidigheter. Nästan i klass med starrbliga.

Problemet med de där orden är att de nästan aldrig går att använda mer än en gång. I min förra roman, ”Glömskelunden”, använde jag ordet löftesrik om en knubbig godispåse. Jag tycker om ordet – rikt på löften som det är. Men när jag hittade det i mitt nya manus, den här gången om en himmel, rensade jag bort det. En gång är ingen gång, två gånger kan vara en för mycket.

Det finns alltid älsklingar att rensa bort ur manus. Jag upptäckte ganska snart att folk går omkring och stryker varandra över håret i tid och otid i manuset. Bort bort bort! De får faktiskt hitta andra ömhetsbetygelser.

Ibland är frånvaron av ord lika glädjande som orden i sig. När man äntligen, efter flera redigeringsrundor, upptäcker ord, meningar, hela stycken, som kan plockas bort. Det är en sådan befrielse att plötsligt inse att de bara skymde sikten. Man har bara inte fattat varför texten var så bångstyrig, varför den gjorde motstånd just där.

Jag försöker vara sparsmakad, undvika alltför mycket adjektiv, hitta kärnan utan en massa ord. Men jag har lång väg kvar tills jag verkligen lyckas.
Det alltid kommer att finnas favoritord, kanske inte ett dugg märkvärdiga, som jag inte ens vet att jag använder. Ibland på ont, och kanske ibland på gott. Lite skit i hörnen är kanske bättre än ett rent helvete.


Svar av: Pavlina 2015.11.09 - 23:36
skriver:Thank you for such a lovely and beulaifutly visual wish. I'm taking things a day at a time in the hope of that one day .A few other people have commented on the frankness of my writing. I guess it's because I generally write for myself and so do not consider how others may experience my words. This whole blogging experience has been a learning curve as it's the first time I am receiving feedback about my work: it's certainly raised some interesting conversation points. But to me, Life is a lesson in wonder and I can't help but marvel at each day's experience and try to record it in my own words even if those experiences hold shadow.