Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.17 - 18:42
 Fredag, 19 februari 2010 15:42 | skrivet av: Göran Lundin
Vägen till helvetet ... eller räddningen
För en tid sedan fick jag en körning från Skellefteå flygplats till det största bostadsområdet i stan. Det var flyktingkontoret i Skellefteå som beställt transporten. Två anställda, varav den ene var tolk, följde med.

De vi skulle hämta, kom från Palestina och var kvotflyktingar - det vill säga, de hade redan fått uppehållstillstånd i Sverige. Resan hade gått från Damaskus via Arlanda.

Men så lätt var det nu inte. Det var sträng kyla och det rådde ett riktigt snöoväder med hårda vindar. flygbolaget Skyways plan kunde helt enkelt inte landa. Gruppen från Damaskus blev ombokade till ett SAS-plan och kunde inte väntas förrän sent på kvällen.

Till slut kom de i alla fall: lätt klädda, med massor av bagage. Inte konstigt, eftersom deras flytt var definitiv. Mödosamt kämpade de sig från plattan in till mottagningshallen. Några var små barn. En ung man hade kavaj och vit skjorta. Via tolken fick jag reda på att de inte ätit sedan tidigt på morgonen.

Det tog en bra stund att stuva in allt bagage - tunga resväskor, säckar och platspåsar. Ett hem, med alla minnen och bärbara ägodelar. På vägen in till stan stirrade de bedrövat ut genom framrutan, som vindrutetorkarna förgäves försökte hålla rena från drevsnön. En av dem sa:

- Hur är somrarna häruppe ...

Vi överdrev kanske lite när vi beskrev värmen och ljuset dygnet runt, men det kändes påkallat.

På grund av allt bagage blev jag tvungen att baxa bussen in på cykelbanor och så nära adressen som möjligt. Problemet var bara att cykelbanorna inte var skottade, och att dörrarna till de avsedda lägenheterna igensnöade. För mig var det inget problem, men palestinierna halkade runt i djupsnön och försökte orientera sig.

Så småningom återstod bara barnen. Jag hjälpte till att bära in dem. Till en renskalad, opersonlig mottagningslägenhet i ett land som måste te sig, inte bara främmande, utan rent fientlig med sitt infernaliska väder. Hur skulle de överhuvudtaget kunna ta sig ut och handla? Visserligen fanns det lite grand i kylskåpen, men kylan var verkligen här för att stanna.

Precis när jag höll på att bära in det sista barnet, dök en vanlig svensk yngling upp från en lägenhet intill. Han tittade på mig, där jag stod med flickan i famnen, och så frågade han:

- Går den här bussen till stan?

Jag var nära att brista ut i skratt. Han var student, han hade festat natten innan och nyss vaknat. Nu skulle han till studentkårens bar och "käka frukost".

- Hoppa in! sa jag, sedan jag först funderat på att be honom dra åt helvete. Det är inte varje dag du har en turistbuss utanför dörren. Och framförallt inte sådant här väder.

- Näe, jag tänkte det, svarade han. Det gäller att ta chansen.

Men flyktingarna ägnade han inget intresse. Han hade sitt.


Svar av: Ania 2014.12.28 - 08:16
Posted on Det de4r med att inte erbjuda all inafmrotion tror jag inte mycket pe5. Jag tror mer pe5 att skriva se5 mycket inforamtion som mf6jligt och i slutet av artikeln le4gga en adsense annons som folk mer e4n ge4rna klickar pe5 ne4r dom har le4st ett kanoninle4gg. Det funkar iallafall perfekt ff6r min del.

Svar av: Ramazan 2015.11.09 - 23:02
Ne5got tilltalade mig fsktiakt med denna. Visst kan det uppfattas som en triumferande uppvisning av lyckad aftonjakt men man me5ste ju fe5 vara lite Rock n Roll. Det e4r plaggen man inte riktigt vet varff6r man gillar som man i slute4ndan kle4r be4st i.