Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.19 - 20:50
 Torsdag, 25 februari 2010 14:47 | skrivet av: Annika Bengtsson
Gästblogg från bokcirklar.se 25/2
Två själar – nästan samma tanke

När jag har arbetat igenom manuset till Snökulan ska jag börja spåna på nästa berättelse. Den är än så länge väldigt lös i konturerna, det enda jag har en liten aning om är inledningen och slutscenen.

Jag fick idén för lite drygt fyra år sedan, en januaridag när jag var på väg till affären. När jag kör bil lyssnar jag på radion, och radion för mig är P1. Programmet hette Tendens och jag blev sittande på parkeringsplatsen för att lyssna. När jag kom hem laddade jag ner programmet och lade det på olika ställen för att inte bli av med det. Det handlade om en boutredare vars uppgift var att leta upp anhöriga till människor som dog ensamma. Ibland misslyckades hon, då gick hon på begravningen, lade en blomma på kistan och bad om ursäkt.

Ofta mötte hon misär när hon kom till de här ensamma människornas hem. Men en gång var det ett prydligt hem som mötte henne, en kvinna hade bott där.

Det var när jag hörde om kvinnan som jag visste att det måste bli en roman. Fyra år sedan och jag har inte aktivt försökt hitta en bärande historia. Jag vet bara att romanen ska handla om en boutredare som kommer till det här hemmet där den ensamma kvinnan bott. Utredaren gör sitt jobb, hittar inget anhörig men fortsätter ändå följa i spåren.

Mina romaner är ganska mörka. Den här gången vill jag måla i lite ljusare färger. Visst är det tragiskt att en människa dör alldeles ensam utan en enda vän eller anhörig. Men kvinnans liv kanske inte var mörkt. Hon har kanske levt ett spännande liv, och hon kanske trivdes hela vägen. Försonade sig med tanken på att om man blir gammal är risken stor att man också blir ensam.

Det lustiga med hur jag fick inspiration och idé till romanen är att i en annan del av Sverige satt en annan författare och lyssnade till samma program. Och blev inspirerad. Hon dröjde inte i fyra år innan hon började skriva. Pocketversionen av Karin Alvtegens bok Skugga kom 2008. Jag har inte läst den. Men jag tror inte det är någon risk att jag skriver samma historia som hon (det skulle jag inte klara av, Alvtegen är ruskigt skicklig).

Visst är det lite lustigt att ett radioprogram kan trigga igång fantasin. Så fick också Rigmor Ohlsson, som gjort programmet, Stora journalistpriset som det årets berättare.