Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.24 - 21:28
 Söndag, 28 mars 2010 14:46 | skrivet av: Göran Lundin
Haiti - mot alla odds
Torsdagen den 25 mars var jag i Sundsvall och pratade om Haiti, ett land, som jag skrivit och pratat om i tiotals år, och nästan alltid i en snål motvind. Efter jordbävningen finns ett annat intresse, och mina böcker om landet säljer igen.

Men jag talar ju inte om jordbävningen, utom om det land som fascinerat mig för andra saker - människorna, kulturen, historien, landskapet. Jag förskönar inte, men jag långt ifrån någon helvetespredikant. Alla fantastiska människor jag lärt känna i Haiti inger hopp och jag är övertygad om att gräsrotsbyggande underifrån en dag ska bära frukt.

Däremot är jag ingen optimist på kort sikt. En del tyckare tror att det nu finns chansen att bygga upp något helt nytt, med en helt ny samhällsstruktur. Exempel finns från andra länder, med liknande katastrofer i bagaget. Tyvärr tror jag själv inte att det är så enkelt. De gamla strukturerna satt inte i byggnaderna utan i människornas sätt att tänka, i klasskillnaderna, i traditionerna. Sådana saker låter sig inte utrotas så lätt. Flera gånger tidigare har FN försökt att bygga upp en okorrumperad poliskår från grunden, och hela tiden misslyckats.

Nu har FN, i samråd med regeringen i Haiti, beslutat att försöka tömma huvudstaden på en del av befolkningen och förmå dem att återvända till sina gamla hemtrakter. I huvudstaden finns ingen framtid.

Tanken är god, men vad var anledningen till att folk en gång flyttade därifrån? Jo, att det inte längre gick att försörja sig på de allt magrare jordplättarna. I takt med skogsskövlingen - som i sin tur drivs av fattigdomen - spolas jordarna ut i havet. En gång för alla.

Hur man nu ska skapa försörjning åt hundratusentals människor i byar och småstäder med usla kommunikationer med omvärlden, är för mig en gåta. En första åtgärd måste var att hjälpa bönderna att få sälja sina varor - inte att importera tusentals ton med ris och andra basvaror från amerikanska överskottslager.

Området där Olof Palmes skola ligger, är nu invaderat av internflyktingar. Alla dessa människor måste alltså integreras och få hjälp att komma igång igen. Barnen måste få börja skolan igen. Olof Palmes skola blir därför en nyckel för det framtida samhällsbygget. Vårt stödarbete har burit frukt och närmare 150 000 kr har på kort tid kommit in. Vi kan nu bygga nya klassrum och se till att skolan får elektricitet. Det i sin tur möjliggör för vuxenundervisning på kvällarna.

Även om jag själv många gånger är djupt skeptisk till bistånd, sedan jag sett hur det skapar beroende istället för oberoende, känner jag att vårt lilla skolbygge, ligger rätt. Där finns duktiga, lokala krafter och en fungerande kontakt med oss i Sverige. Där finns också stolthet och en vilja att på sikt klara sig själv. Det är helt enkelt en del i det där avgörande gräsrotsarbetet, som kan fostra en ny generation haitier, med ett nytt sätt att tänka - barn och ungdomar som i sin tur är med och bygger ett nytt Haiti.