Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.25 - 8:35
 Söndag, 10 oktober 2010 04:38 | skrivet av: Göran Lundin
Rapport från Haiti 2
Vi besöker Hoppets Stjärnas kontor på torsdagsmorgonen och träffar Tony Boursiqout. Ett hjärtligt återseende! Han hjälper oss att skissa på hur ett skolkök till Olof Palmes skola måste se ut för att behaga FN-organet PAM, så att skolan kan få hjälp med matransoner till barnen. Han uppskattar den ungefärliga kostnaden till c:a 5 000 USD. Det bästa är att ha både en avdelning med gas och en för träkol, menar han.

- Gas är visserligen dyrt, men bättre för miljön. Och träkol är heller inte billigt. PAM.

Han berättar också om att ett sjukhus i Sverige skänkt utrustning till en hel operationssal, men
Att allting sitter fast i tullen. Det kommer att krävas mutor för att få ut utrustningen i tid för den svenske teamets ankomst, som ska hjälpa till att sätta upp utrustningen..

- Dessutom ska regeringen fundera ut hur mycket vi ska betala i skatt, säger han med ett leende.

Det känns naturligtivs som ett skämt att man ska behöva betala tull och skatt på sådan hjälputrustning, men många vill tjäna på hjälpen.

Sedan kommer Tonys medhjälpare, som är från Sverige. Jag berättar om mina fadderbarn i Paillant och han berättar att mitt förra fadderbarn, Davidsson David flyttat till PAP flyttade till Port-au-Prince med hela sin familj, men där raserades huset under jordbävningen. När de sedan återvände till Paillant, upptäckte de att även deras hus där förstörts. Vår svenske vän visar bilder därifrån, bland annat ett gruppfoto av hela familjen, och vad skymtar i händerna på Davidssons pappa, om inte Erlands och min bok Haiti – mot alla odds!

- Fadern frågade efter er. Men nu vet jag inte var de uppehåller sg.

Vi fortsätter upp till Place Boyer, där det nu är ett tältläger på hela torget. Vi går in och blir bekant med en volontär med en megafon i armen. Han heter Richard Louis och är 22 år gammal. Han förlorade bägge sina föräldrar i jordbävningen och de ligger fortfarande kvar i husruinerna. Ytterligare en av alla dessa människoöden! Han har inga pengar till att leja någon som kan hjälpa honom finna dem. Överallt ligger människor kvar i husruinerna.

Han visar oss runt i lägret; en provisorisk skola, latrinerna och ”duscharna”. Intill står en stor vattentank med Richard säger att det inte finns något vatten. I en av duschkabinerna har någon skitit. Minst 1200 familjer bor i detta lägger och det finns fyra toaletter! Mycket primitiva sådana, som Läkare utan gränser satt upp. Vi träffar också killen som tömmer latrinerna. Vid rundvandringen stöter vi på kvinnor som ammar sina barn – en av dem ser apatisk ut. Ett annat barn har fula utslag på benen, som Richard tror kommer av vattnet. En organisation som heter Jelé Haiti sopar och städar. Jelé Haiti sponsras av musikern Wyclef Jean, som också först ville bli president. En av presidentkandidaterna ger också pengar till lägret, men det är svårt att veta vem som egentligen har ansvaret. Detta tältläger är bara ett av över tusen i huvudstaden. Varje familj får själv ansvara för mathållningen, men på ett ställe finns ett slags gatukök. På ett annat kan man ladda sin mobiltelefon.

Richard visar också sitt eget tält, där han bor. Ett litet kupoltält, som ligger illa till när det regnar. Han öppnar och det väller ut mygg ur öppningen. Därinne har han en madrass och ett lakan. Det är inte rent.

Richard är bitter. Bitter på den haitiska överklassen, som inte gör något för sitt eget folk. Bitter på politikerna, bitter på USA, som bromsar all utveckling. Hans egen favorit till presidentposten är Mirlanda Manigat, som han hoppas ska vara hederlig och kunna göra något för det haitiska folket. Hon har stöd i många olika skikt och är en av huvudfavoriterna.

När vi gått runt hela lägret, där tälten står upp i varandra, tätt, tätt, bjuder vi Richard på lunch. Han äter väldigt lite, men ber om en förpackning, så att han kan dela med sin bror, som bor en bit därifrån. Hans egen uppgift i lägret, är att hjälpa till att hålla ordning. Om det inträffar våld, så måste han springa upp till polisstationen en bit därifrån. Ett stort problem i lägren har varit övervåld mot kvinnor.

Vi frågar honom vad han skulle göra om han själv blev president.

- Först och främst skulle jag satsa på dom unga och utveckla skolsystemet. Alla barn skulle få gå i skola och äta där. Ungdomen är viktigast, den är Haitis framtid. Sedan skulle jag arbeta för social rättvisa, vi har ett rått kapitalistiskt system som vi måste ändra på.
Nu har han tvingats avbryta sina studier, eftersom han inte har några pengar och ingen familj som kan hjälpa honom. Pappan var tap-tap-chaufför, det vill säga körde en av alla dessa pick-upbilari huvudstaden, som transporterar folk. Det är något han själv också skulle kunna tänka sig bli.
- Eller elektriker. Jag skulle vilja gå i en yrkesskola och lära mig. En dag kommer solen att skina över det här landet, även om det ser ut att var långt borta idag.




Svar av: Kia Ögren 2010.10.12 - 11:13
Fantastiskt och gripande att läsa. Fasrt du beskriver det så bra, kan jag ändå inte föreställa mig hur det ser ut. Hälsa Gisele!!

Svar av: Lilly 2016.06.27 - 11:52
Flá, amei o post. Inoeirt. Você falou de decor com poesia. Acho isso mais que bacana! Ainda vou escrever um post sobre o que postou aqui. beijos[]