Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.17 - 18:42
 Fredag, 3 februari 2012 13:12 | skrivet av: Göran Lundin
Förlagets historia - del 3 (Ur Entusiasternas väg - från Leningrad till S:t Petersburg)
För att få ut våra böcker ur landet måste vi transportera dem själva. Därför försöker jag samordna tryckningen med charterresor jag gör som busschaufför. Jag börjar arrangera egna resor tillsammans med olika skolor. Ibland åker jag med Carl-Ola, ibland med någon annan. Jag hakar också på biståndsresor, som sker med buss från Västerbotten. På utväg är bussen fylld med hjälpsändningar, på hemväg med förlagets böcker. Under denna tid råder ett slags maktvakuum i det ryska samhället och det avspeglar sig även i situationen vid tullen. De ryska tullarna tittar knappt på dokumenten, öppnar på måfå några bokpaket och stirrar misstroget på de latinska krumelurerna.

– Svenska böcker tryckta i Ryssland? Obegripligt, ska det inte vara tvärtom, muttrar flera av dem, stänger luckan och tigger cigaretter istället.

Jag inser inte vilka stora risker jag tar med mina passagerare. Exportrutinerna är egentligen mycket krångliga och tidsödande, det krävs förtullning inne i själva S:t Petersburg. Men jag har tur, det är först när jag försöker lämna landet med Kurt Salomonsons omtryckta debutroman ”Hungerdansen” som jag tvingas inse att den svenska författaryran i boktryckarlandet måste formaliseras. Denna gång är jag tack och lov ensam, i en lånad färdtjänstbuss. Klockan fyra på morgonen ombeds jag att vända tillbaka de tjugofyra milen till S:t Petersburg och skaffa korrekta papper. Inga böner hjälper.

Min hemresa blir fördröjd flera dagar, men det går ingen nöd på mig.

Efter den händelsen dyker en stor svensk speditör upp som en räddare i nöden. Det råder en närmast klondykeliknande situation i S:t Petersburg när det gäller handeln. Tusentals långtradare pumpar varje månad in konsumtions- och lyxvaror till en snabbt växande över- och medelklass. Att göra sig förmögen i S:t Petersburg är detsamma som att organisera import av någonting och sedan sälja det vidare. Långtradarekipagen går tomma tillbaka, förlagets böcker är ett litet korn som ska försöka väga upp det ojämna flödet av varor. Mitt positiva bidrag till den ryska handelsbalansen får dock ingen uppskattning. Tullmyndigheten har sina särintressen att bevaka och alltför ofta går de stick i stäv med landets behov.

Jag diskuterar vid flera tillfällen detta med Sergej, han är på väg att utveckla sin egen affärsidé, i strid med den rådande affärsandan:

– Det är inte import som gäller, det är att starta­ tillverkning.

En självklarhet egentligen – i vilket annat land som helst, utom i Ryssland.

– Och vad tror du att du ska kunna tillverka?

– Trycksaker, svarar han. Reklam. Böcker. Allt som en tryckpress kan göra.

Han vill att jag ska skaffa en finansiär, som kan hjälpa honom att köpa en begagnad tryckpress i Sverige.

– Jag har redan hittat en lokal där jag kan börja, fortsätter han. Den är i ett stort statsägt tryckeri i centrum. Jag känner direktören.

Böcker är min passion och jag är inte svår att övertyga, även om jag vagt kan ana den törnbeströdda väg vi ger oss in på. Men varför ska man inte starta ett tryckeri i boktryckarlandet? Maskinparken är till stora delar föråldrad och överdimensionerad, här finns behov av enorma investeringar och nytänkande. Tillsammans är vi några stycken som lyckas skrapa ihop ett lån till Sergej och sedan börjar jakten på lämplig utrustning.

Här gör jag själv en ny erfarenhet i livet. I Sverige visar det sig finnas en vildvuxen flora av företag som säljer tryckeriutrustning till framförallt öststaterna och Latinamerika. Eftersom investeringstakten är hög inom branschen finns det gott om överflödig utrustning. På några månader lär jag mig det mesta om det som krävs för att omvandla ett pappersmanus till en färdig bok. Jag ringer massor av telefonsamtal och diskuterar priser och kvalité.

– Visst kan vi exportera till Ryssland, men hela beloppet ska vara insatt på vårt konto först.

Det är ett vänligt men kärvt besked.

Jag får snart klart för mig att fällorna är många och väl kamouflerade. En vanlig tvåfärgare har ett stort antal valsar på varje tryckverk, varav ett par stora tryckvalsar och en mottrycksvals. Varje vals är utrustat med kul- eller glidlager. Hur ser lagren ut efter tio miljoner tryck? Det kostar stora pengar att byta dem på en enda vals. Att studera en tryckpress i arbete, med skyddskåporna bortmonterade, är som att stirra in i ett gigantiskt urverk, med tusentals kugghjul, armar och olika slags mekaniska delar i rörelse. Allting hänger ihop, allting ingår i en fungerande helhet.

Vid flera tillfällen är jag på väg att ge upp. Varför ska Sergej envisas med att trycka böckerna själv? Men Sergej själv drivs av en stor beslutsamhet och han manar på mig.

Till slut får jag kontakt med en indisk försäljare i Malmö, Assad. Han är förstående inför mina problem, han har en tryckpress, en Solna 224 från 1964, det vill säga drygt trettio år gammal. Men den har stått på en grafisk skola och inte varit i kommersiell drift. Jag vet inte om det är en för- eller nackdel.

Assad har sitt lager i Danmark. Sergej får en officiell inbjudan till Sverige och sedan ordnar jag med fransktalande tolk i Malmö, som tillsammans med Assad smugglar över honom till Köpenhamn. Det är egentligen inte mycket att se, en tryckpress som står i en maskinhall. Är den bra, eller dålig? Det är som att köpa en begagnad bil efter att bara ha tittat på den.

Men det är vår prisklass och vi slår till. Några kvällar senare sitter vi i restaurangen i Författarnas hus i Stockholm och diskuterar framtiden.

Sergej räknar upp vad som mer behövs. En filmframkallare, en plåtframkallare, en stans. Reprokameran har vi redan, det är för övrigt en teknik som inte längre används i Sverige.

– Men det viktigaste av allt: vi måste ha tag i någon som kan ställa in pressen och dessutom utbilda dom som ska jobba med den, säger han. En expert på Solna. En expert på Solna från 1964.

Ja, varför inte, tänker jag. Det finns fortfarande mekaniker som förstår sig på en PV 544. (Forts)