Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.25 - 3:01
 Fredag, 3 februari 2012 13:16 | skrivet av: Göran Lundin
Förlagets historia - del 4 (Ur Entusiasternas väg - från Leningrad till S:t Petersburg)
Hans Karlberg har två hjärtinfarkter bakom sig. Han har under flera år rest jorden runt och skruvat i tryckpressar åt Solna. Numera driver han eget, en tvåfärgare dunkar tryggt i hans garage. Han rabblar siffror och toleranser, det enda jag förstår av det hela är att han är vår man. Han är dessutom beredd att åka på en 120 mil lång bilresa runt Kvarken, för att komma fram till arbetsplatsen.

Det är decembermörker när vi anländer. Tryckpressen är på plats och Sergej låter mig bara ana alla problem han har haft med myndigheter och andra inblandade. Men nu står den på tredje våningen i en ålderdomlig industribyggnad, nära Mojkakanalen. Sergej har fått en mindre yta i tryckhallen och ett litet krypin för kontoret. Intill står två monstruösa maskiner från Östtyskland, av märket Victoria. Det är pjäser som trycker plant, från blyskepp till ark. Hela golvet vibrerar kraftigt när de arbetar. Oväsendet är öronbedövande.

Hasse står länge och stirrar. Sedan börjar han inspektera Solnan. Sergej är märkbart tagen, han har redan skaffat kunder och beställningarna ligger på hög. Han har tagit en chans och investerat hela sitt förtroendekapital. Misslyckas företaget, måste han omsätta den enda säkerhet han har, sin lägenhet.

Hasse håller på länge och väl, sparkar lite på olika detaljer, rycker och sliter i några spakar, drar i några elektriska tåtar. Sedan kommer han fram till oss och säger:

– Det ser väl bra ut. Men var är resten?

Jag översätter till Sergej.

– Resten? Är det något som saknas?

– Ja, halva maskinen ungefär.

Sergej bleknar, detta är ett farligt ögonblick. Har han blivit lurad? Har Assad skickat en maskin som inte går att använda?

Men vi kommer snart underfund med Hasses norrbottniska humor. Visst saknas det en del detaljer, men ingenting är av den digniteten att det inte går att lösa i S:t Petersburg. Under arbetets gång lär sig Sergej att inte fråga hur det går, för äventyraren från Boden slår genast ut med armarna och ropar ett ord han vet finns även på ryska:

– Katastrof!
En vecka blir månader, utan att pressen trycker ordentligt med bägge tryckverken. Den fungerar, det är inget fel på den, det är bara en gigantisk mängd kunskap som ska överföras från en kultur till en annan. Över språkgränser och kulturbarriärer. Det är heller inte bara att trycka, pressen ska underhållas och skötas. Det är inte lätt att ta till sig i ett land där man sår sin gräsmatta och sedan räknar med att den ska klippa sig själv.

Sergej vet allt detta, men han saknar pengar till tolk, han saknar pengar att anställa de bästa tryckarna. Han måste lösa problemen utan att de sista sparade medlen äts upp. Jag imponeras av hans uthållighet, hans tjurskalliga optimism. När Hasse kommer en andra gång, är situationen mycket kritisk. Passningen i fyrfärg är dålig, det är något med matningen av papperet, där ett stort antal gripar ska nypa fast arken i exakt rätt bråkdel av sekund. Ryssarna har försökt och försökt. Jag har själv stått med en mobiltelefon på gatan och mottagit instruktioner av Hasse i Sverige och sedan sprungit in i tryckhallen för att berätta för Sergej. Han i sin tar har översatt till ryska åt de dyrt inhyrda teknikerna.

Nu löser Hasse det hela på en halvtimme. Den felande länken är en liten detalj som i ett förklarat ljus ter sig retfullt enkel, men som innan dess likväl framstod som ett oöverstigligt hinder.

vår första bok som trycks på Sergejs nya press, är Jokkmokksförfattaren Hans Andersons självbiografiska berättelse ”Född i Sanningen”. Sanningens ögonblick är det också för Sergej, som nu i princip måste låta pressen arbeta dygnet runt för att leverera allt han lovat.

Vid ett tillfälle står direktören för det tryckeri där Sergej hyr in sig och tittar på. Boris Affimovitj har armarna bakom ryggen i en van pose och han ler belåtet. En liten, rundnätt man som för mig utgör sinnebilden av en sovjetisk byråkrat. Han är välklädd och formell, hans kontor är pedantiskt befriat från papper, men han har bilder på nakna flickor i en byrålåda. Dessa har han visat för mig vid några tillfällen. Trots att han menar väl och varit hygglig mot Sergej, representerar han det förgångna, den sovjetiske direktörstypen som håller sig undan när det osar katt, som framförallt är intresserad av att kvittera ut sin egen lön med minimal ansträngning. Sergej själv håller på att bära fram papper, hans skjorta är blöt av svett. Men ögonen lyser, han har kommit så här långt av egen kraft. Visserligen har han fått hjälp, men en driftig man hittar alltid utvägar. Han tillhör en skara pionjärer, som ska bygga det nya Ryssland. (Forts)



Svar av: Walaa 2013.10.04 - 23:20
Jag blev mest upprf6rd f6ver att Kerouac stod ne4rmast i je4mff6relselistan. Det e4r som att je4mff6ra vin med whiskey bara ff6r att det e4r aohkoll i be5da. Den stora skillnaden mellan dessa ff6rfattare gjorde mig skeptisk till sidan. Ff6r dom tve5 ff6rfattarna brukar ibland je4mff6ras, men de5 av folk som inte le4st dom bara ff6r att dom handlar om folk som luffar runt i USA. Vilket e4r enda likheten. Jag kan kf6pa att Kerouac e4r med i tipslistan, men inte som mest lik Bukowski.