Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






   
  Åter till forumet 2017.11.25 - 3:00
 Torsdag, 27 mars 2014 10:20 | skrivet av: Göran Lundin
BETALT FÖR ATT LJUGA
Författarkollegan Göran Burén i Umeå och jag genomförde på 90-talet flera landsomfattande berättarturnéer. Vårt tema var att visa vilken dramatik och spänning det finns i vanligt vardagsjobb.

”Macka” var brevbärare, med förflutet som både byggnads- och skogsarbetare. Jag jobbade som busschaufför. Vi besökte alla slags skolor – flera gånger hade vi elever från yrkesinriktade linjer, där intresset för att läsa och skriva inte var så stort. Ofta var skepsisen stor innan vi satte igång. Man kunde se tonåriga killar sitta med armarna i kors och muttra om knäppa författarbesök. Men när vi väl börjat berätta blev det tyst. Det muntliga berättandet gick hem, liksom våra berättarmiljöer, som var hämtade från yrkeslivet. Kunde verkligen en busschaufför får vara med om sådana saker? Eller en brevbärare?

Efteråt haglade frågorna om vi verkligen höll oss till sanningen. Och ibland ljög vi kanske just på den punkten. Eller som Janne Vängman uttryckte saken: ”Ljuger gör jag inte, men ibland talar jag mer sanning än jag vet.”

Det hände då och då att folk kände igen sig i våra historier, så till den grad att de påstod sig känna personen, eller personerna ifråga. Då hade vi ju verkligen lyckats skapa inlevelse. ”Macka” berättade om en klasskompis som han varit med och mobbat, och som kom tillbaka till hemstaden med posten – i form av aska i en urna. En kvinna kom fram efteråt och påstod sig känna personen ifråga. ”Macka” hade vissa svårigheter att värja sig.

Jag berättade om passagerare som andra också påstod sig känna igen. Ja, ofta fanns de förstås i verkligheten, men med berättarens rätt hade vi skruvat historierna en aning. Fanns inte alltid. Vi diktade och berättade absolut sanna historier om vartannat, så att vi till slut själva hade svårigheter att hålla isär vad som var vad. Hade vi upplevt just det där mötet? Hade verkligen den personen befunnit sig där vid det tillfället? Efter en lång turné var vi alldeles förvirrade.

Jag minns min son Simon, som ibland följde med och ackompanjerade på sin vodoutrumma. Han var väl i tio-tolvårsåldern. Vi hade satt oss i bilen efter ett besök på en folkhögskola i Mellansverige. Då hörde vi han grymta där i baksätet, full av förebråelse i rösten:

- Jag kan inte fatta att man kan få betalt för att stå där framme och ljuga!