|
|
Artfjället ingår i Vindelfjällens
naturreservat, och är speciellt känt för sin artrika
flora och sina grottor. Berggrunden är kalkrik. Här finns
normalt också en liten stam av fjällräv. Fjällsidorna
stupar brant ner mot Över-Uman och Blå vägen, men
det är lätt att finna väg genom i stort sett hela massivet.
På Artfjället färdas man till fots eller på
skidor. Naturbevakarna håller särskild uppsikt över
detta område.
Artfjället är mycket lämpligt
område för både sommarvandringar och vinterskidåkning.
Det finns dock inga övernattningsstugor, så man får
antingen bära med sig tält eller bereda sig på att
gräva snöbivack. De små och tätt liggande dalgångarna
skapar stor variation och de flesta topparna är lätta att
bestiga, även med skidor. Det går att lägga upp både
enkla och strapatsrika turer, utan att man behöver vara borta
mer än några dagar.
|
|
|
Värmen och den sura
snön tär på krafterna. Det börjar bli dags att
tänka på nattkvarter. Nu har vi fri sikt in i Norge, med
Oxtinderne i norr och Svartfjell i väster. Vi kommer att få
en storslagen solnedgång.
Vi har inte tält med oss, utan räknar med att kunna gräva
ner oss - men värmen ställer till det. Att vakna på
morgonen med att taket sjunkit ner till nästippen, känns
inte lockande. Istället fasar vi ut en platå under en klippa
och bygger vindskydd av snöblock. Här finns till och med
en sådan lyx som rinnande vatten - även om det smakar myr.
Vi märker att vätskeunderskottet är betydande. Det
är nog svårt att få i sig tillräckligt med vätska
under en vanlig vinterfärd, men i denna värme går
det åt stora mängder. Att äta snö ger bara en
förrädisk svalka.
|
|
|
Efter
middagen kännerr vi oss sedan redo för en kvällstur,
medan solen fortfarande är uppe. Snjåhka, som med sina
1392 meter är den tredje högsta toppen på Artfjället,
ligger på bekvämt avstånd. På knappa två
timmar når vi toppen, även om den länge gäckar
oss när den leker kurragömma bakom ständigt nya höjder.
Under nerfarten får vi långa, härliga löpor
som ställer oss på en del prov. Ju längre ner vi kommer,
desto varmare blir det och plötsligt börjar sursnön
hugga i skidorna. Det är närmast ett mirakel att jag lyckas
hålla mig på benen. Däremot står jag på
öronen strax innan vi når vårt nattläger, men
det skyller jag på den eldröda solnedgången över
Oxtinderne, som får mig att helt tappa koncentrationen.
|
