|
|
Hela
tiden vi pratar, hör man mullret en bit bort, från hundratals
renar, som trampar runt, runt i gärdan. Ibland tycker jag också
att jag kan känna hur marken under oss vibrerar. Renarnas närvaro
fyller luften med nervös förväntan. För, trots allt
prat om maskiner och teknik, det är nu skördetiden börjar
för Folke Fjällströms och Thomas Anderssons familjer.
De som tillsammans utgör den så kallade Storfjällsgruppen
inom Umbyns sameby - eller Ubmejetjeälddie, som den heter på
samiska.
- Är det dags nu? säger Folke och dricker upp det sista av
kaffet.
Ute slår nattkylan emot oss. Andedräkten från renarna
hänger som morgondimma över gärdan.
|
|
|
Oron växer i hjorden
när renskötarna, en efter en, går in i hagen med kasttömmarna
redo. Renarna springer i cirklar, men ibland byter de riktning, söker
upp en ny plats i hagen och börjar rotera åt andra hållet.
Nu hörs också det karaktäristiska knäppandet
av klövarna när de springer förbi, tätt intill
mig. Jag behöver inte vara rädd, de väjer alltid undan
i sista stund. Men när jag ser den framrusande flocken komma
rakt emot mig första gången, kan jag för ett ögonblick
längta mig tillbaka till tryggheten i tältkåtan.
När tömmarna
börjar susa i luften, är det svårt att förstå
system och sammanhang. Thomas fångar in en kalv sedan snaran
hittat fram till hans bakben, mitt ibland alla trampande hovar.
|
|
|
Han
halar in sitt byte och välter sedan kalven över ända,
genom att lyfta dess ena bakben och få den ur balans. Sedan
sätter han sig grensle över ryggen, tar fram sin kniv och
skär in sitt renmärke i örat. Det går fort och
kalven reagerar inte. Den bortskurna biten stoppar han i fickan, för
att hålla reda på hur många kalvar han märkt.
Men hur kan han veta vilka kalvar som är hans?
- Kalven följer vajan, säger han, medan han gör i ordning
tömmen för ett nytt kast.
Samma formulering som jag hört Folke använda tidigare.
- Du kan själv se hur den trycker sig mot vajans sida, när
den springer. Och vajan är ju redan märkt.
Detta
är alltså förklaringen till varför kalvmärkningen
måste gå till som den gör, med renarna i ständig
rörelse. Blir de stillastående, går vaja och kalv
inte att para ihop.
|
|
|
Men det är inte bara Thomas: Folke,
Ingegerd, Birgitta, Stig, David, Ann-Sofie och Kalle, alla hjälps
de åt med jobbet. Bägge familjernas barn deltar också
på olika sätt. Några av dem försöker att
kasta själva, men framförallt tittar de på och ser
hur de vuxna gör. Nattens ljusa, men kylslagna, timmar utnyttjas
effektivt och utan rast. Vid fyratiden kommer solen fram igen och
nattkylan skingras. De flesta kalvarna är märkta nu och
de är lätta att upptäcka även för mig, eftersom
de som regel blött en del.
Thomas visar mig den kniv han använder.
Den får inte vara för slö, men inte heller för
vass. Och den får absolut inte ha några skador på
eggen.
- Då blir sårkanterna
fula och det kommer mera blod, säger han. Det kan också
bli infekterat.
|
|
|
|
|
|
|
Närmare
sex på morgonen öppnar Stig och David stängslet i södra
änden, medan Folke och Thomas startar motorcyklarna. Renarna ska
drivas upp på ett fjäll i närheten där de får
pusta ut efter timmar av löpning i gärdan.
När de väl inser att friheten ligger inom räckhåll,
tvekar de först. Men så tar någon täten och snart
ringlar hela hjorden iväg, ut ur hagen och nedför gärdet.
Det går fort och åt fel håll och Thomas och Folke
får gasa på för att ta kontrollen.
Det blir märkvärdigt tyst när de försvunnit. Jag
har fortfarande kvar den snurrande hjorden på näthinnan och
kommer att ha den där länge än, även sedan jag lagt
mig och ska försöka sova. Jag tycker också att jag kan
höra kalvarnas ängsliga grymtanden och vajornas lite dovare
svar.
Ann-Sofie står med tömmen och tittar upp mot fjället.
Hon ser trött ut efter nattens slit. Men när jag iakttar henne
inser jag också att det här inte bara är ett jobb, utan
en livsstil, ett sätt att leva.
|
|
|
|
|
|
