Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Krönika om skrivande: 4
12 Feb 2007 Lilian Perme
Författare om författande
III Skapandet och den nyblivna författaren
Copyright Lilian Perme

Alla, som skriver om författarskapet, kommenterar skapandet. Somliga försöker komma underfund med vad skapandeprocessen innebär, hur den uppstår och de flesta funderar också över hur författaren kan påverka skapandet. Finns det något som heter inspiration, eller är det envishet och uthållighet som gäller?

Att skriva något bra är ett helvete.
Det betyder inte att alla som har ett helvete skriver något bra,
Inte heller att alla som har skrivit något bra har haft ett helvete.
Inte allihop.
Inte hela tiden. Det finns undantag, men de räcker inte.
/---/
Att man hantera katastrofer genom att skriva om dem är en slutsats som bara kan dras av den som aldrig varit med om en katastrof. Att försöka berätta om katastrofen är börja på en ny katastrof. Att en katastrof pågår utesluter inte nästa.
Det är ett helvete.
Bodil Malmsten; Det är fortfarande ingen ordning på mina papper (2005)

Om du nu inte har blivit avskräckt från allt skrivande, så kan vi gå vidare till andra författares texter. Olof Lagercrantz menar, i Konsten att läsa och skriva, att alla som skriver måste försöka beskriva, eller berätta om, det de anser vara sant. De har ”verkligheten som uppdragsgivare”. Allt en författare skriver är hämtat från den egna erfarenheten, även när författaren låter gestalter i texten föra ordet. In en annan krönika återkommer jag till diskussionen om sant och osant, men redan nu kan vi konstatera att sanningen gör sig påmind; som något författaren vill uppnå, en sorts uppriktighet, och som en naturlig del av skrivandet. Det vore omöjligt att skriva om något som man inte har den minsta kunskap om, eller erfarenhet av.

Hur får man då en idé? Hur kommer man igång? Åsa Moberg berättar, i Simone och jag, hur hon fick ett infall, som ledde till att hon började skriva sin första roman. Hon såg framför sig en bild av en triangel när hon satt på toaletten och såg ut över åkrar och skog. Triangeln blev symbolen för boken, faktiskt för tre planerade böcker. Del ett skrev hon, men den publicerades aldrig. Så går det med de flesta förstaböcker.

Många författare har skrivit sin första roman om sin barndom, eller om en avgörande händelse i sitt liv, kanske som en uppgörelse, en protest eller ett sätt att bevara något väsentligt åt eftervärlden, kanske för att avbörda sig något som är tungt att bära.

Gail Goodwin säger i Inspiration (sv. Övers. 1984) att ibland räcker det med att man håller ögonen och öronen öppna och öppnar när det ringer på dörren, men att man vid andra tillfällen måste ”gå och leta i garderober”. Någon gång uppenbarar sig dock idéerna i drömmar, och man behöver vara öppen för att sådant händer, ta emot idéerna när de kommer och vara uppmärksam, så att man inte missar dem.

I John Gardners Romanen och författaren kan man bland annat läsa om mystik, det vill säga om de ögonblick i författarens skapande då ”en demon tar över eller en mardröm tar gestalt – och fantasin blir verklighet.” Han menar alltså att det finns benådade stunder då författaren skriver bättre än han tror att han kan, när ”alldagliga ting /---/ visar ett nytt ansikte”. Andra skulle kanske kalla detta inspiration eller flow, när orden flödar fram, utan att författaren har full kontroll. På samma sätt menar Gardner att läsaren kan ryckas med, och till och med glömma att hon läser en bok. För att detta ska kunna ske måste textens ”ord, rytmik, liknelser /---/ vara skarpa och tillfredsställande.” Däremot får språket inte vara vagt. Det måste väcka associationer och tankar hos läsaren.

Vi kan ta ett exempel: Det var blåsigt och hon var trött och hade huvudvärk, är en mening som väcker färre associationer och känslor hos läsaren än: Hennes armar och ben värkte, huvudet dunkade och vågor av illamående sköljde genom henne, när hon kämpade sig fram på en blåsiga, kalla landsvägen.

För att återvända till Gardner: han säger att alla ”människor har sina egna visioner” och att det gäller att hålla fast vid dem. Den författare som skriver om tills han själv tror på; ”det han ser och känner” kommer att bli framgångsrik.

”Även om epoken var så sent som igår, är det inte nu. Det är inte i nuet du skriver.” Skrivandet sker i efterhand. Man måste återvända till det som varit. Margaret Atwood säger i Att förhandla med de döda: ”De döda vakar kanske över skatten, men det är en skatt man inte har någon glädje av om man inte kan föra den med sig till de levandes värld /---/ det vill säga gå in i publikens värld, läsarens värld, förändringens värld.”

Vi skriver det vi har lärt oss och det vi minns. Att vi inte kommer ihåg alldeles rätt är en del av litteraturens väsen. Först tolkar författaren och skriver sin sanning. Sedan tolkar läsaren. Texten är alltid i rörelse. Texten dör inte.

Vågar du fortfarande satsa på skrivandet? Vi skriver inte längre skriver i sten, och makulaturkvarnarna mal effektivt i det här landet! Du kommer troligen att önska att fler kom ihåg din text efter tag.

Joyce Carol Oates är den perfekta tröstaren för den som tvivlar på sin förmåga. Hon påminner om att innan verket är publicerat har vi all makt över det och kan ändra, stryka och skriva om hur mycket som helst. Hon tycker inte att vi ska bry oss om vad andra råder oss att läs, utan att vi ska välja författare vi tycker om, och läsa mycket av dem. Vi ska inte jämföra oss med andra. ”Skriv så att hjärtat blöder!” uppmanar hon. Om du inte tycker att du vågar det, så skriv under pseudonym.

Hon har också några teorier om konstens uppkomst. Här i förkortad form:
- ”Konsten har sitt ursprung i leken”
- ”Konstens drivkraft är upproret”
- ”Konsten är ett sätt att bevara minnet av det förflutna”
- ”Konstnären är fördömd från födseln och strävar i hela sitt liv efter att nå en ständigt gäckande försoning genom konsten.”

Alla dessa påståenden är värda en stunds eftertanke. Jag tror att vi alltid befinner oss inom ett eller flera av dem när vi skriver. Vi leker med ord, vi ”skriver av oss” vår ilska, vi antecknar för att minnas, och vi försöker göra oss bättre förstådda av en kallsinnig omgivning. Medan vi skriver tänker vi på att vi gör det, och hur.

Det skrivande jaget befinner sig både utom och inom sig självt. Detta är ”den konstnärliga skapelsens mest primära, men ofta förbisedda, faktum” enligt Oates.

Margaret Atwood säger, i den ovan citerade boken, att blivande författare ibland frågar om man måste lida för att kunna bli författare. Hennes svar blir ungefär det samma som Bodil Malmstens: ”Vad jag borde tillägga är att lidandet oftare är ett resultat av författande än dess orsak.” Att publicera något kan vara som att ställas till svars för ett brott. Det hjälper föga om författaren försöker hålla sig neutral till sina litterära gestalter.

Njut av brottet medan det pågår – kanske får du stå till svars för det en dag!



Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se