Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Krönika om skrivande: 7
16 Feb 2007 Lilian Perme
Ämne och form I
GENRER

Vilken genre skriver du helst? Hör du till dem som har ett par hundra dikter i skrivbordslådan, eller har du tre – fyra romaner i olika stadier av tillblivelse undanstoppade? Skriver du korta prosastycken och undrar om det någon gång ska bli något av dem? Kanske berättar du sagor, som du hittar på vartefter du berättar.

Oavsett vad du skriver väljer du alltid en form, en genre, och kanske en underavdelning till en sådan: en roman, en skräckroman, en kärleksroman, den dokumentärroman etc.

Redan innan vi blir läskunniga har vi bra reda på några genrer; visor, ramsor och sagor kan vi utantill, och ofta hittar vi på egna. Sagans formelvärld (det var en gång, en vacker prinsessa, ett fult troll, och så levde de lyckliga i alla sina dagar…) är vi medvetna om och kan tillämpa. Såpoperor och Hollywoodfilmer håller sig ofta till flera av de regler som gäller för sagan; kampen mellan ont och gott står i förgrunden, och personligheterna är enkla, platta figurer, misstänkt lika vackra klippdockor, som byter kläder hela tiden och samtidigt förblir sig alldeles lika. De utvecklas inte, de åldras inte märkbart och de befinner sig på några allmängiltigt vackra platser. Det som förr kallades kioskromaner, dvs. billiga romaner som trycks i stora upplagor, följer liknande mönster, men riktar sig dessutom ofta antingen till män eller till kvinnor – actionhjältar, deckare, agenter å ena sidan, läkare, godsägare, affärsmän å den andra. (Den som är intresserad av könsroller ser snabbt att männen är de mest aktiva, oavsett om böckerna riktar sig till män eller kvinnor).

Om du har prövat att skriva någon text av ovanstående slag har du säkert också märkt hur lätt man faller in i en viss ton, som hör till genren. Det är nästan oundvikligt att skriva en saga utan att använda epitet som den vackra, den fula, den elaka, och det ligger nära till hand att ta till tretalet för att föra handlingen framåt; den äldste prinsen misslyckas med sitt uppdrag, den mellerste försöker men misslyckas, den yngste får i nåder göra ett försök – och lyckas! Tredje gången gillt!

På det här sättet hjälper formen författaren att skriva, och läsaren eller lyssnaren att ställa sig in på vilken sorts text som kommer. Formen bidrar till att en överenskommelse upprättas mellan författare och läsare.

Novellen har också en del sådana riktlinjer; den ska vara en avslutad berättelse, den bör ha en enda handling, persongalleriet böra vara begränsat. Till detta kommer regler som Tjechovs, som säger att om det hänger ett gevär på väggen på första sidan, ska ett skott ha avlossats innan novellen är slut, det vill säga, det som planteras i texten, det som bygger förväntningar hos läsaren, ska följas upp. Slutet kan vara ett avgörande: de unga tu får varandra, eller öppet; läsaren får själv fortsätta fundera över huvudpersonernas öden, som i till exempel Tjechovs Damen med hunden. Detta är för övrigt en mycket tydligt planerad novell, med två huvudpersoner, en begränsad tid och en speciell plats (även om handlingen går vidare i en kort slutdel).

Man måste inte följa uppdragna regler, eller traditioner, men för den som inte har skrivit så mycket kan formen vara ett stöd i författandet. Därför är romankonsten så svår.

De lärde säger att den ännu inte har funnit sin form. Så är den också en ganska ny litterär företeelse. Hur gammal diktkonsten är vet vi inte. Så långt tillbaka sträcker sig inte skriftspråket och bevarade dokument, att vi kan känna till de äldsta dikter som skapats. Epiken, den berättande versen, har vi nedtecknad från Homeros tid cirka 700 f Kr, men berättelserna och kriget i Troja och Odysseus hade då levt i muntlig tradition mycket länge. Även våra medeltida ballader är berättelser på vers, och från denna tid finns också romaner på vers, berättelsen om Tristan och Isolde var en sådan, som senare gavs ut i prosaform.

Inte förrän på 1700-talet blir romaner i vår mening, det vill säga prosaberättelser, en vanlig form av skönlitteratur. Folk kunde läsa, hade tid att läsa och skulle upplysas. Tidsandan och romanen passade utmärkt ihop. Kvinnor började skriva. Jane Austens romaner om engelska unga kvinnor och deras livsvillkor blev omtyckta, och följdes av fler romaner av kvinnor, medan män fortfarande i stor utsträckning höll på med den ”finare” och mer lärda poesin, även om det finns undantag som Rousseau och Voltaire, vars Candide fortfarande gärna läses till och med av unga människor.

Romanen kräver att man har någonting att berätta. Man ska helst också ha en anledning att göra det. Vem kan tänkas vara intresserad av berättelsen? Vänder den sig till barn, till unga eller till en vuxen läsekrets? Är det troligt att både män och kvinnor kan vilja läsa den? Av vilken anledning vill någon läsa den?

Har jag som författare en speciell avsikt med boken? Vill jag dokumentera någonting? Vill jag debattera? Vill jag bevara minnet av ett förflutet? Vill jag undersöka någonting som gör mig nyfiken? Har jag fascinerats av en händelse eller någonting jag har hört, som jag gärna vill att andra ska få del av, och som jag känner att jag gärna vill bearbeta så att berättelsen kan ge andra lika mycket?

Det finns många andra skäl att skriva en roman, men det är viktigt att man tänker på anledningen till att man skriver, för att man ska kunna välja den bästa formen och det rätta tonläget för sin berättelse.

Rösten eller tonen är det personliga avtryck varje författare döljer i sin text, och det är detta som lockar läsaren att läsa vidare. Att slå an rätt ton, och att bibehålla den, är vad författaren medvetet eller omedvetet arbetar med under skrivandet. Om inte annat så hörs ett falskt tonfall tydligt, när man läser upp texten högt, och det bör man göra, i synnerhet om man inte har goda läsare i sin omgivning. Hör man en upprepning, ett besynnerligt tonfall, eller stakar man sig, betonar fel eller måste läsa om medan man högläser sin egen text är detta tydliga texten på att något i den inte är riktigt bra. I nästa krönika ska vi närmare se på hur man kan arbeta för att få fram den text man vill skriva, nu när ämnet, genren och formen är bestämda.

© Lilian Perme


Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se