Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Krönika om skrivande: 5
16 Feb 2007 Lilian Perme
Författare om författande
ÄR DET SANT?

”Jag svär att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen,” så svär man i
amerikanska rättsgångar tv. Kan denna regel gälla också för författaren?

Att läsare oftast utgår ifrån att jagpersonen i en berättelse är identisk med författaren, har vi hört många gånger. Att denna person också talar sanning är en nästan lika spridd uppfattning.

Den debatt som har följt på böcker som Jan Myrdals Barndom, Jan Guillous Ondskan, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Carina Rydbergs senare romaner, i vilka namngivna, verkliga personer figurerar, har blivit livligt debatterade. Har författarna berättat sanningen? Hur vet man vad som är sant? Jan Myrdals systrar har exempelvis sagt, att de inte känner igen sig i broderns skildring av uppväxttiden. På liknande sätt har andra både berörda och utomstående yttrat sig om böcker som de ovan nämnda. Diskussionen har också gällt, om det är moraliskt försvarbart att berätta vad som helst om vem som helst, även om man upplever det som skildras som sanningen.

Vad är då sant? Hur vet man det? Fakta kan man förstås ta reda på – om man är författare, och kontrollera – om man är läsare. Säg att du ska skildra ett barns födelse. Två mammor föder varsitt friskt barn på samma dag. Barnen är av samma kön. Detta är fakta. Sedan kommer berättelsen. Känner mammorna på samma sätt inför sina barn? Har de samma farhågor och samma förhoppningar? Lever de under samma omständigheter? Svaren på dessa frågor är med all sannolikhet nej.

Detta är ett enkelt exempel, men som varningsklocka för sanningsletaren fungerar det. Fakta räcker inte för den som vill skriva skönlitterärt, inte ens om ambitionen är att vara sanningsenlig.

Alla självbiografier då, kan man inte lita på dem? Nej, det kan man inte! Även den som utger sig för att berätta om sitt liv från början till dags dato, väljer det han eller hon uppfattar som avgörande ögonblick i livet, och det urvalet beror förstås helt på hur författaren betraktar sitt förflutna. Minnet spelar oss spratt. Har vi sett det vi minns på foto eller film, har någon äldre släkting berättat det, eller har vi verkligen ett eget minne av händelsen eller platsen?

Har du någon gång återvänt till en plats du besökte som barn? Var det höga berget lika högt som då? Kan man se kyrkan från skolhuset, eller syns den kanske inte förrän man kommer ut på vägen? Obetydligt? Absolut, för den som skriver en litterär berättelse behöver inte alls vara sanningsenlig på sådana punkter, och inte på andra punkter heller. Faktum är att den alltför redovisande texten ofta blir tråkig. För läsaren är berättelsen det viktiga, inte vad som är sant eller osant i den.

Den som vill berätta sin egen sanning om en händelse eller en känsla gör klokt i att vara så fokuserad på denna sanning, att han tar till en del osanning för att skärpa läsarens blick. För att få fram sitt budskap behöver man använda textens möjligheter; skönlitteratur är inte det samma som redovisning. Och det man inte vill berätta har man allt rätt att hålla tyst om! Även tystnad kan förstås vara en form av lögn. Författare har rätt att ljuga. Frågan är om det inte rent av är en skyldighet att göra det, för att texten ska bli riktigt läsvärd.

Sanningen överträffar dikten, sägs det. Då borde sanningen vara räddningen för den som inte är så driven i att skapa fiktion. Det kan den vara. Det är inte sällan de mest häpnadsväckande, otroliga episoderna och replikerna i en text som är direkta återgivanden av verkligheten. Det kan vara just de partierna som sedan kommenteras som skrönor, alltför vidlyftiga, eller rent av störande för trovärdigheten. Man ska vara försiktig med sanningen. Den kan fördärva fiktionens kraft!

Vad säger då de stora författarna om sanningen och litteraturen? I svensk litteratur har vi arbetarförfattarna, de som var så framgångsrika på trettiotalet och som fortfarande läses mycket. Deras tidiga verk bygger nästan undantagslöst på egna upplevelser under barndom och ungdomsår. Harry Martinsons Kap Farväl! och Nässlorna blomma, Moa Martinsons böcker om Mia, Mor gifter sig, med flera, och Ivar Lo-Johanssons God natt, jord, för att ta några exempel. Dessa romaner rör sig nära sanningen, mycket är självupplevt, men författarna kallar dem romaner. Varför? Därför att i en roman kan författaren förhålla sig fritt till sina minnen, blanda ihop egna upplevelser med andras, kasta om tidsföljden mellan händelserna och mycket annat, så att en intresseväckande berättelse uppstår. Sann eller inte, så ger den läsaren en sannolik bild av det liv som skildras. Läsaren vill ha en god läsupplevelse, och samtidigt gärna lära sig något om andras liv, men han vill inte veta alla fakta. Dem kan han hämta i statistik, arkiv och faktaböcker av olika slag.

I den postmoderna romanen förefaller huvudpersonen och författaren ibland vara samma person. Carina Rydberg skriver som sitt Stockholmsliv och kallar sig jag och Carina… I en av de senaste romanerna reser hon till Indien. Plöstligt omtalas huvudpersonen i ett kort avsnitt som ”hon”, när hon stiger av en buss. Verkligheten krockar med fiktionen. Detta kallas ontologisk kortslutning – fiktionens verklighet krockar med den verklighet där författaren skriver sin bok.

En sådan glidning mellan det fiktiva och det verkliga kan man studera i Margaret Drabbles roman Mörk fjäril från år 2000. Boken inleds med en dikt, undertecknad Rebecca Swift. Därefter följer en prolog. Den utspelas i ett metodisktkapell i Yorkshire, och avslutas med orden:


”Vem är då skönheten med de enorma ögonen och guldörhängena och läppstiftet? Är det hon från London? Är hon en som slapp härifrån? Är hon bara en udda existens, eller är hon framtiden?”

Första kapitlet, som sedan följer, tar upp tanken på tiden som en viktig faktor i berättelsen:


”Långt tillbaka i det saktfärdiga förflutna satt Bessie Bawtry hopkrupen under bordet, insvept i en
lukt av plysch och koldamm.”

Läsaren förstår att nutid och dåtid möts i texten. Men vem är upphovsman till dikten? Och vem är Bessie Bawtry? Det får man veta om man läser långt nog, ty efter romantextens slut finner man en epilog, där Margaret Drabble (för det är väl hon, detta ”jag”, som där tar till orda?) talar om att:

”Denna roman handlar om min mor, Kathleen Marie Bloor. Dikten i inledningen är skriven av min dotter Rebecca Swift. Varken Rebecca eller hennes bröder förekommer i denna bok och min bror och mina systrar är också utelämnade. De senare delarna av berättelsen är helt och hållet fiktiva.”

Frågan är vad denna information tillför min läsning. Vill jag, behöver jag, veta detta för att kunna tillgodogöra mig romanen? Jag får medge att frågan om vem diktaren Rebecca Swift är skulle ha fortsatt att irritera mig, om jag inte hade fått veta det. Ett okommenterat namn förutsätter antingen att alla borde veta vem denna person är, eller att hon är del av fiktionen. Att få läsaren att känna sig antingen okunnig eller dum, är ingen bra idé. Drabbles upplysning är alltså viktig.

Författaren säger att hon skrev boken för att försöka förstå sin mor bättre. När hon sedan går över till tala om ”sanningen” i texten blir det mer problematiskt. I romanen finns en lysande skildring av hur mor och dotter reser över Atlanten på ett elegant fartyg, och av hur modern dör ombord, strax före ankomsten till USA. Det är sorgligt, men vackert, och det finns en tydlig symbolik i denna scen, som etsar sig fast i minnet sedan man har lagt boken ifrån sig. I epilogen skriver Drabble:

”Det är ju gott och väl, det där med att hitta på ett lyckligt slut... Det var inte så det var. /../ Jag borde ha tagit med henne på en lyxkryssning över Atlanten. Jag försökte, men misslyckades. Jag saknade Chrissies mod.”

För oss, som studerar hur författare arbetar, är detta en intressant upplysning. Så kan man alltså handskas med verkligheten, när man tar síg friheten att skriva en roman om sin mor. Första gången jag läste Mörk fjäril gjorde jag det som vanlig romanläsare, och jag blev oerhört besviken över den här upplysningen. Den bröt illusionen. Romanen blev gråare. Jag tycker att detta säger något viktigt om i vilken mån ”sanningen ska fram”.

© Lilian Perme


Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se