Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Revansch!
23 Feb 2007 Becky Petsala
Med lätta steg är jag på väg hem genom parken. Jag nynnar på en melodi. Efter kvällens oförglömliga musikupplevelse. Live. En violinkonsert. Mendelssohn.

Min bekantskap med kompositören har varit svår att etablera. Den startade synnerligen fel. I ungdomsåren. En gång för länge sen.

Kontakten med den klassiska musiken var begränsad och bristfällig. Det saknades både kunskap om eller insikt i ämnet i den miljö jag växte upp, i min födelsestad, Aten.

Pappa var ensam om att vara intresserad i den genren, och därför svältfödd. Ingen i bekantskapskretsen eller i grannskapet var särkilt bevandrade i den seriösa musikens värld. Det fanns inte tid för hårt arbetande människor att gå på konserter och opera. Inte pengar över för den delen. Främst kom kampen om den vardagliga överlevnaden under efterkrigstiden.

I grannskapet bodde emellertid en musicerande familj. Pappan spelade gitarr, främst folkmusik, i en taverna. Sonen spelade violin, i någon av de fåtaliga symfoniorkestrar i 50-talets Aten. Violinisten övade med ojämna mellanrum i hemmet. På vintern, med fönster och dörrar stängda, var det ytterst lite musikkultur som sipprade ut för att berika våra sinnen. Annat blev det på sommaren. Ibland stannade pappa upp när han hörde bekanta tongångar: ”Det här är Strauss!” förkunnade han. Pappa älskade Strauss, Johann vid namn – den med valserna.

På den tiden fanns det inte heller några grammofoner i nejden. Inte på hörbart avstånd. Radion fick duga. Och enbart för de privilegierade, de som hade råd.

Först år 1952 blev vår familj med radio. Pappa överraskade stort när han, sent en lördagskväll efter jobbet – ja visst, man jobbade till klockan tio på just lördagar – kom hem med paketet under armen och stolt visade underverket. Av märket Philips. Det tog en och en halv minut för radiorören att värmas upp innan ljudet mirakulöst kunde flöda ut i köket tillika matsal, och familjens ordinarie samlingspunkt.

Underliga, mystifierade, spännande namn i konstiga tecken prydde dess front. Mödosamt lärde jag mig tyda dem – jag hade inte börjat skolan – när pappa tålmodigt hade förklarat de främmande, latinska, bokstäverna på den belysta stationsväljarpanelen. Och så visade han på en liten europakarta var de avlägsna platserna låg. Hilversum lyckades vi inte lokalisera, vad jag minns.

Ett av Greklands Radios program sände uteslutande klassisk musik, men bara några timmar om dagen. Inte de timmar musikintresserade familjeförsörjare, var hemma. Mamma och farmor hade sitt att sköta och radion ingick inte i deras vardagliga underhållning. Dessutom drog den ström. Dyrt.

Den klassiska stationens kulturella värld intog således vår familj i små doser, oftast i konkurrens med nyheter, folkmusik och italienskt inspirerade kantater, som pappa också älskade. Så småningom lade jag beslag på radion när rock ´n´ roll tågade in i mitt musikumgänge, till den övriga familjens oförtröttliga ogillande. Och på radioteater; men det accepterades.

I brist på annan lämplig underhållning vandrade nålen ibland planlöst fram till radions klassiska utbud. Intresset väcktes successivt. Symfonier av Beethoven och Mozart gick an liksom populära stycken av Strauss. Violinkonserter ingick emellertid i den högre skolan, alltför avancerad för en novis.

Ingen större uppskattning hystes med andra ord för vår violinspelande granne vare sig hos undertecknad eller i den större omgivningen. I synnerhet när spelandet utövades vid otillbörlig tid, tid allmänt utlyst för lugn och tystnad, särskilt på sommaren, under den välbehövliga eftermiddagsvilan mellan klockan två och fem. (Allt stängde klockan ett. Man tog sig hem, åt och vilade någon timme innan det var dags att återvända till arbetet, från klockan fem till åtta på kvällen.)

Inte heller ökade vår förståelse av att violinisten troligen repeterade de svårare, mer krävande partierna. I all oändlighet. De lät osammanhängande, omusikaliska och enerverande för oinvigda, okultiverade öron. Han gned med stråken och violinen gnällde som katter invecklade i plågsamma slagsmål. Utan orkesterns melodiösa uppbackning kändes det rent av outhärdligt. Genom de för svalkans skull vidöppna fönstren strömmade de spetsiga diskanterna ut, tonerna studsade, fortplantade sig obarmhärtigt i husväggarna och trängde sig in i sovrummen runt om.

En eftermiddag, när violingisslet inte verkade ta slut, tröttnade en granne:
”För Guds skull!” skrek han, tillräckligt högt för att överrösta sömnförstörarplågan – ett av anständighets skäl omskrivet uttryck får jag tillägga – ”vad sjutton är detta?”
Violinen tystnar ett ögonblick.
”Mendelssohn!” svarar violinisten.

Jag hör än idag pappas högljudda skratt eka i bakgården då det hela utspelades. Liksom de gånger han berättade den anekdoten. Mendelssohn, ingen höjdare till kompositör, tänkte jag då och avfärdade honom från min lyssnarrepertoar.

Hundratals mil från det atenska grannskapet, sedermera i mitt andra hemland, ett antal decennier och lyssnarsejourer senare, föll jag för ett musikstycke. Det uppenbarade sig systematiskt, envist oanmält, och spelades upp för mitt inre öra när jag kände mig stressad eller ledsen. Det fick mig att varva ner, att skingra tankarna. Ett slags reflexmässigt själsligt försvar. Musiken fanns på ett band inspelat av Sveriges radios program Musikens pärlor, som sambon och jag flitigt lyssnade på. Någon oförklarlig miss i sambons för övrigt noggranna anteckningar ledde till att den musiksatsen förblev oidentifierad. Inledningsvis till min stora förtret. Men musiken, om än namnlös, fascinerade. Och fungerade bra som mental balansgivare.

Namnen på musiken och dess rättmätige skapare uppdagades senare i en cd-samling. Just det! Mendelssohn, Felix Mendelssohn. Konsert för violin och orkester i E-moll, Opus 64. Första satsen. Allegro molto appassionato.

Denna medryckande melodi nynnar jag på, genom parken på väg hem. Tanken slår mig: att det var solopartiet ur denna sats violinisten spelade den känslohetta eftermiddagen i Aten. En gång för länge sen. Mendelssohns upprättelse. Cirkeln är sluten.

En efterkonstruktion? Kanhända. Vem kan avgöra?



Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se