Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Krönika om skrivande 12
12 Mar 2007 Lilian Perme
Berätta, beskriva, gestalta

Den som har gjort en resa, har något att berätta, brukar man säga. Alla bär en roman inom sig; berättelsen om det egna livet, sägs det också.

Berättande förutsätter alltså att någonting har inträffat, som kan återberättas. Man ska ha upplevt, sett, hört och reflekterat över någonting. Detta låter som en beskrivning av en dagbok, eller av brev. Visst finns det dagboks- eller brevromaner, men det vanliga i vår tid är ändå att författaren tar kommandot över texten, och lägger till rätta.

I en resedagbok skriver man kanske ner vad allting kostar och vilket väder det är, dag för dag, eller timme för timme. Det är inte oväsentligt om reskassan ska räcka till och vädret tillåta utflykter i naturen, men som romantext förslår det inte långt. Om du som barn eller tonåring skrev brev hem, när du var på resa minns du kanske att de lätt blev till uppräkningar: Först åkte vi dit, och sedan dit, och sedan…, och sedan…. Det är sant. Det är tråkigt.

Någon gång har vi också lärt oss, att man ska börja från början, när man berättar någonting, och sedan ta allting i tur och ordning tills man kommer till slutet på berättelsen. I så fall börjar resan kanske vid datorn, när man leta billiga biljetter, och slutar i tvättstugan när man kommer hem med restvätten; en ordentlighet som knappast imponerar på någon!

Hur ska berättelserna göras fängslande? Vad saknas här? Först handlar det om urvalet. Gå rakt på sak, och välj ut den intressantaste episoden, gärna en sådan som kan stå som symbol för hela resan (eller livet). Ta några episoder till, om du vill bygga ut berättelsen, men se till att episoderna förstärker varandra, att de för läsaren med sig mot det mål du har med berättelsen. Vill du visa hur mötet med en viss person har påverkat dig, så berätta om det, och inte samtidigt om förhållandet till din far eller fru!

Nu har du valt din episod, eller de händelser du vill återge. Vad behöver beskrivas, för att läsaren ska förstå hur människor och miljöer ser ut?

Det mesta av det som kan beskrivas går att förstå genom en berättelse. När Susanne Brøgger i ett fritt och munter lik, berättar om de känslor som väcks under sången vid en julgudstjänst, beskriver hon själva kyrkorummet så här enkelt:

I ett rum (med kalkmålningar) som är cirka sjuhundra år gammalt och där samma historia har berättats år efter år.

Mer behövs inte för att läsaren ska höra den enorma akustiken under psalmsången, höra tonerna av julens melodier, känna gemenskapen med samtida och forntida kyrkobesökare, och förstå hur och varför hennes känslor väller fram. Man ser ett kyrkorum framför sig. Alla läsare ser det på sitt sätt, efter sina erfarenheter av en kyrka, inte så som denna danska landsortskyrka faktiskt ser ut. Det är så en lyckad beskrivning ser ut. Läsaren vill inte bli guidad, utan få utrymme för sin egen läsning.

Vad är det då för skillnad mellan att berätta och att beskriva? Berättelsen utgör ett händelse-, tanke- eller känsloförlopp. Beskrivningen återger vad som finns. En dag på min arbetsplats blir en berättelse. Min arbetsplats blir en beskrivning. Beskrivningen är någonting som stöttar berättelsen. Utan berättande blir det aldrig en novell eller en roman. Vad betyder det då att gestalta?
En gestalt är en levande figur, en karaktär, en personlighet. Ordet gestalt används sällan i modern svenska. Lucia omtalas ibland som en ljusgestalt, och kanske är hon den enklaste beskrivningen av vad gestalt och gestalta innebär: en trettonde december varje år ger tusentals unga liv åt det helgon, till vars minne dagen egentligen firas.

Gestalta innebär att ge liv åt sin personskildring och de händelser som utspelas i texten. I Giftasnovellen ”Lurad”, gör Strindberg på följande vis:

Två år hade förgått. De sutto slöa och ledsna i sina morgonrockar och utbytte några sanningens enkla ord.
- Vadd! sa han och pekade på hennes klädning, som hängde pösande på en stolskarm.
- Vadd! svarte hon och pekade med toffeln åt hans syrtout, som dinglade över handduksstället.
Han drog nattrocken omkring sig och svarade intet.
Två år senare…

Strindberg kunde ha valt att tala om, att det unga paret inte längre var lyckligt, och att de irriterade sig på varandra. Istället låter han dem sitta med morgonrockarna svepta om sig, och säga ett enda ord var. Det räcker. Dessutom låter han i detta stycke fyra år passera. För att få spänst i en text ska man inte gestalta allt med samma eftertryck. Kort ska växla med långt, annars blir texten enformig att läsa. Dialogen är den närmaste vägen till gestaltning. Den ger samtidigt karaktär åt personerna, och för handlingen framåt.

Att gestalta personer är något helt annat än att beskriva dem. Den man, som ler med bländvita tänder, har en perfekt haklinje och i vars ögon, djupa som brunnar, man lätt kan drunkna, har inte mer liv än Barbies Ken.

Nils satte sig upp och såg ut genom fönstret. Log åt vädret. La in snus. Han var i skjorta och bussaron lika fort som Agda dukat färdigt.

Sara Lidman säger här i Tjärdalen, ingenting om hur denne Nils ser ut, men med hjälp av några få detaljer får läsaren ändå en bild av honom; gestaltad genom ritualerna kring hans uppstigning, inte beskriven.

Ska man då aldrig beskriva? Självklart behövs det ibland, för att visa en miljö och skapa en stämning kring handlingen. Under romantiken, och i gamla filmer, mullrar åskan samtidigt som katastrofen inträffar. Det är lätt att hamna i den schablonfällan. Vackra sommardagar, kulna höstkvällar, stormiga vinternätter och förrädiska vårisar ska man akta sig för – det vill säga om man inte vill använda dem tvärtom: det vackra som kontrast till det hemska (läs Dagermans novell Att döda ett barn, om du inte har gjort det), det våldsamma vädret som ackompanjemang till lycka och frid, men metoden kan bli ett manér, den om den används överdrivet ofta.

Kom också ihåg att vädja till andra sinnen än synen, Då blir beskrivningarna levande! Vilket luktar mest: ”Hon kände lukten av kålsoppa, när hon öppnade porten”, eller ”Lukten av kålsoppa fyllde genast hennes andfådda lungor.” ? Börja alltså med det som väger tyngst i en mening,

Berättelser kan klara sig bra utan långa beskrivningar. Beskrivningar belastar ofta mer än de förstärker. Gestaltningen ger liv och drar läsarens blickar till texten, så som lucian lockar oss med sina tända ljus: ”Jag vaknade av ett fladdrande ljusken över den vita, halvöppna dörren, och satte mig upp med ett ryck Var brann det? Hjärtat slog hårt, men redan vid nästa andetag lugnade det sig. Bortifrån gången mot köket letade sig ett svagt ljud, ljudet av barnens och Annas röster ´natten går tunga fjät´, men det var inga tunga steg, som närmade sig, utan tassandet av små, lätta fötter i tofflor, ´kring jord som sol´n förlät, skuggorna ruva´, och medan skuggorna skingrades trängde doften av kaffe och nybakat bröd in i min kammare.”

©Lilian Perme



Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se