Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Trasiga jeans
19 Sep 2007 Becky Petsala
Somliga går med trasiga jeans

"Tänk på de barn som gör alla dessa snitt och allehanda underliga hål i helt nya kläder! Och sedan stoppar de in kläderna i jättelika tvättmaskiner, flera gånger om, för att kanterna ska nötas än mer och hålen ska fransa sig!" utbrister min väninna indignerat.

Hon håller demonstrativt upp ett par jeans, en del av förmiddagens byte under min framgångsrika shoppingexpedition – slutet på sommarrean, halva pris på reapris.

"Vad tänker dessa barn som slavar åtta, tio, tolv timmar om dagen, för en skamlön som inte ens räcker till mat, än mindre till att köpa ett enda av dessa plagg, i helt skick; för att inte tala om de avancerade varianterna med fransiga hål på – en utpräglad symbol för armod eller för bristfällig omvårdnad i deras uppfattning?" fortsätter hon andtrutet sin kanonad. "Bangladesh, Indien, Kina, Korea. Barnarbetet är förbjudet! Ja, just det! Vet de om det, barnen? Tala om det för dem, när de sliter för en ynken peng med att 'förfina' kläder till trasigt gamla. Kläder som deras jämväl lågbetalda mammor har sytt! I samma hälsovådliga fabriker! I samma trånga lokaler! Hur kan de känna sig, barnen? Modenyck pyttsan! Dekadans! Det är vad det är!" avslutar hon sin moralpredikan.

Hon lenar den ansträngda strupen med en klunk kaffe. I utomhusserveringen. Vi har träffats ute på stan, en lördagseftermiddag i augusti. Vi njuter av de sista av den nyckfulla sommarens sparsamt tilldelade solstrålar, två bland tusentals andra regn-o-blåst-frustrerade förortsbor. Båda sörplar vi på rykande kaffe spetsat med kardemumma, mumsar på varsin vältilltagna chokladbulle utan att ägna någon vidare tanke åt världssvälten. Eller figuren. Om ett par timmar ska vi fullborda vår nöjesdag med att gå på bio.

Slokörat lägger jag ifrån mig jeansbrallorna jag köpt åt brorsonen inför min resa till Aten. Jag dristar mig inte till att nämna den fyndiga användningen av sandpapper jag flitigt ägnade mig åt på mina egna mödosamt tillkämpade amerikanska jeans under tonåren: den mörkblåa nyans som skvallrade om ett nyförvärv skulle tidsenligt nogsamt blekas bort. Redan under stenåldern, på 60-talet. Numera 'ska' jeansen se ordentligt trådslitna ut, naggade här och var, enligt gällande föreskrifter. Utveckling i tiden, noterar jag, och ler i euforisk nostalgi över de egna påhitten, omärkligt, för att undslippa ett nytt etikbombardemang.

Jeansens märkeslapp, prislappen och påsen med reservknaparna – ju fler lappar och grejer som hänger desto mer påkostat snitsig upplevs skapelsen – dinglar kvar. Och ska så göra hela vägen till målet. Det gäller att förekomma risken för uppenbara missförstånd. Inte hos själva mottagaren, utan hos dennes mamma, min svägerska. Ett bevis, så gott det nu går, på att gåvan inte är entusiastiskt begagnad av annan bärare som den så påtagligt vill ge sken av. Ock högst befogat tilltag då principen om 'hel och ren' fortfarande härskar i svägerskans föreställningsvärld. Jag fick mobilisera all tillgänglig övertalningsförmåga förra gången jag vågade komma med ett par jeans, förvisso hela, emellertid en vogue, brunfläkigt smutsiga. Och lapparna, inklusive prislappen, hängde kvar. Det hjälpte inte. Vips körde hon jeansen in i tvättmaskinen! Till recipientens stora förtret. Men den lortiga färgtonen motstod både tvättmedlet och den otillåtet höga temperaturen. Tack och lov! De var rätt dyra, de jeansen, vill jag minnas.

Jag tar upp ett par shorts, även de ämnade för samma adressat. Försöker avleda kompisens uppmärksamhet och fortsatta jeansförädlingsutläggningar genom att peka på ett par besynnerliga remmar som hänger löst längst ner på byxbenen för att utröna deras funktion. Ska de bara hänga där, ultimata prydnaden liksom, eller bör de knytas för att tuffa till det genuina utseendet, därmed ytterligare accentuera den fiffiga designen? Då lägger jag märke till shortsens fickor. Vänder och vrider på brallan. Och räknar. Tappar räkningen, då jag söker i smyg, undan den ansvarskännande kompisens kritiskt granskande blick. Lyckas: de är åtta till antalet, fickorna. På en shorts för unga förmågor på sådär elva år? Fyra stora, fyra små. Påsydda fram och back, högt och lågt. Ficklocken säkras med dekorativt nitade tryckknapar i metall; hela tolv stycken. Och vad ska de två små fickorna på baksidan, strax ovanför knävecket, användas till?

Vi kommer inte långt i vårt studium av vare sig remmarnas eller de små bakfickornas existensberättigande. Vi ligger ohjälpligt efter i vår förståelse av de subtilt uttänkta innetrenderna liksom de sofistikerade förvaringsbehoven hos den unga generationen. Jag får fråga min unga granne. Och försöka motivera det ändamålsenliga i mitt val av en åttafickors shorts.

Med tilltagande hjärtklappning ser jag väninnan rutinerat fingra på alla fynden, totalt tre par benkläder, för att utläsa lapparna om ursprungslandet. På ett av paren läser hon: "Imported from China for Coop Norden AB". Inga protester. På resten står: tillverkat för... , klädföretagets namn, men inget land. Finurligt ickeprovocerande, tänker jag. Hon skakar fundersamt på huvudet. "Men billiga var dem!" försöker jag urskulda mig, "så jag fick råd att köpa flera par! Och de där borta fick mat för dagen! Barnen och mammorna!" avslutar jag mitt fega försvarstal medan den sista kryddiga, nu iskalla, kaffeslurken bränner i halsen. Jag känner hur jag rodnar inombords.

Min blick fångas av något i vimlet. Förstrött tittar jag igen; spärrar upp ögonen. Vi är på väg till bion. Vi promenerar genom stan. Framför oss går ett ungt par. Båda klädda i jeans. Det är tjejens jeans jag fokuserar på. De pryds av två moderiktigt fransiga öppningar. Ovala till formen. Stora som ett par liggande ägg. På rumpan! Lätt rosiga, lagom solbrända framträder de exponerade delarna av skinkorna – de fransade hålens innehåll. På samma breddgrad som sittbenet. För fulländad effekt bärs hålen utan trosor eller med en stringvariant inunder, förstår man. Och tajt sitter jeansen, skinntajt. Utan missprydande synliga trosmärken i den ända. I decennier har dylika mer eller mindre söndertrasade kreationer berikat de ungas säregna modekod, bara att jag inte råkat reflektera över det perifera inslaget i fenomenet. Absorberad av synintrycken och därav följande filosofiska funderingar, oaktsamt snubblar jag på en söndertrampad, sprucken och, av inbesparat kommunalt underhåll, löst lokaliserad trottoarplatta.

Väninnan, som alarmeras av mitt olycksbådande felsteg, följer min ohöljt roade blick hela vägen till hålen. "Vad ska de vara bra för? Ventilation?" skrattar hon, mest åt den finurliga anspelningen. "Och inga trosor under, eller? Det här kan inte vara hygieniskt! Hur man än bär sig åt!" anmärker hon i mästrande tonfall. "Hur ofta tvättas dessa jeans egentligen?" undrar hon, ånyo pragmatiskt.

Jag snabbar på stegen. Och lämnar det jeanssanitära åt ungdomen och det nytrasiga åt svägerskans synål.

Becky Petsala
18 september 2007



Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se