Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Resebrev från Södra Sudan II
10 Oct 2007 Göran Burén
EN ANNAN DAG PÅ JOBBET

När jag går ut genom porten till anläggningen där vi bor, möter jag kvinnan som tvättar och stryker åt oss. Hon är på ingång. Hon bär sitt paraply på huvudet, liggande inte stående. Jag lyfter försiktigt på paraplyet och säger Godmorgon! Hon ser glad ut.

Efter morgonmötena skickar jag iväg den chaufför som står på tur att tvätta bilen, han har frågat efter det flera dagar. Schemat som jag gjort för tvätt, tankning och service har brutit ihop för länge sen. Regn, frånvaro och överbelastning på bilarna sänkte det redan andra dagen. Det tycks vara väldigt populärt att fara och tvätta bilen, jag skickar iväg honom med onda aningar. Det hotar att bli en het dag, himlen är klar och solen strävar obarmhärtigt upp mot zenith.

Efter det sätter jag mig i bilen med min utmärkte assistent Ben för att äntligen för att äntligen försöka få igång leveranserna av el och vatten till det nya hus som vi behöver för att härbärgera all vår personal. Mr Tank's byggfirma har reparerat det, MSF har betalat och kostnaderna ska dras på hyran. Vi har varit på kraftbolaget hur många gånger som helst. Först visade det sig att ägaren hade förfallna räkningar för el och vatten och innan de var betalda skulle de inte koppla ihop någonting. Vi for till densamme ägaren, en lång, gråhårig man med glasögon. Han tog emot oss i sitt hem, en samling små hus, ingärdade av ett bambustaket. Jag försökte titta in i husen så gott det gick utan att vara påträngande. Överallt satt det folk, unga och gamla, de tittade vänligt på mig, barnen sa Good morning, sir. Där fanns också några höns.

Husägaren beklagade at han inte hade några pengar, det vill säga pengar hade han, men inte tillgängliga just nu, så om vi kunde betala räkningen, så kunde det dras från hyran också. Han förklarade ingående varför han inte hade några pengar tillgängliga för tillfället, men jag förstod inte så mycket av det. Vi kom överens och skulle just ge oss av då det slog mig:

"Men vattenräkningen då? Den var ju heller inte betald."

"Nu ta vi en sak i sänder", sa husägaren. "Åk och betala elräkningen och kom tillbaka sedan."

"Ursäkta, men om vi ändå åker till kontoret, kan vi väl komma överens om att betala vattenräkningen också. Det är ju samma bolag."

"Min bäste herre, nu befinner vi oss i Sudan. Här tar vi en sak i sänder. I Rom får man leva som romarna".

När vi sedan for till kraftbolaget passade vi på att hämta båda räkningarna, dummare är vi inte. Först gick vi in på elkontoret, där var det datoriserat. Det blev naturligtvis strömavbrott just när kvinnan skulle hämta fram räkningen.

"Ni får vänta", sa hon och jag tyckte mig som så ofta höra en befrielse i sättet hon uttalade ordet "vänta". Det vill säga, "det finns ingenting vi kan göra, vi rår inte över omständigheterna, vi är befriade".

Men vi orkade inte vänta. I stället gick vi till vattenkontoret. Där klarade de sig utan ström. Alla uppgifter fördes in i väldiga liggare med blyertspenna. Tre karlar satt där och, vad de nu gjorde, begrundade. När de fick höra vårt ärende, drog de fram stolar åt oss att sitta på. Det är universellt. Det är steg ett i alla relationer. Sedan ropade de på en kvinna som med rappa fingrar letade fram uppgifterna sedan hon vänt på flera liggare. Så skrev en av männen ut räkningen.

Det där var veckor sedan. Sedan har Ben och jag, ibland bara Ben, varit där i stort sett varje dag och fått beskedet att ström och vatten skulle kopplas in den dag som i dag var. Nu får vi beskedet på vattenkontoret att mannen som handlägger vårt ärende väntade på oss hela gårdagen.

"Jamen", sa vi förvånat, "vi hade inte gjort upp om något möte."

"Han väntade i alla fall. Nu har han farit till flygplatsen. Om ni väntar så kommer han tillbaka."

Det hade vi ingen lust med, så vi gick till elkontoret. Där sa de att gubbarna som sköter om anslutningarna hade farit ut för dagen och gick inte att nå.

Emellertid stötte vi på dem när vi var på väg tillbaka, alldeles i närheten av huset. De stod och rullade ut en blank wire som getterna noggrannt undersökte. Ben skuttade ut och pratade med dem på arabiska. Han kom tillbaka och sa att de kunde tänka sig att ansluta, men då ville de ha en liten gåva. Jag suckade och vi for tillbaka till kontoret.

Där klagar man på att det luktar gas i köldkedjan, Cold Chain, rummet där vi förvarar kylskåp och frysar för mediciner. Det är ingen överdrift. Ben kopplade in nya gasflaskor till kylskåpen dan innan och jag såg att han inte hade någon nyckel utan använde en kombinationstång. Kopplingarna är helt enkelt inte ordentligt dragna.

Om jag nu skulle följa den rätta tågordningen skulle jag fylla i en blankett, "Internal Request" att jag behöver en 23 mm nyckel. Den blanketten skulle jag lämna till supply-avdelningen och sedan vänta på resultatet. Från början gjorde jag så. Jag lämnade en hel bunt blanketter med begäran om verktyg och annat som vi behövde. Jag har inte sett till någonting alls av detta.

Jag har alltså tvingats lära mig hur man ska kringgå tågordningen. Det finns två sätt: Eftersom dethär är en ganska billig grej far jag helt enkelt och köper den för egna pengar. När jag kommer tillbaka går jag direkt till min chef, som måste godkänna alla inköp, för att få hans påskrift. Han säger att egentligen får man inte göra så, men i dethär fallet var det ju mycket brådskande, eftersom det läcker ut gas, normalt måste man följa rutinerna. "Javisst", säger jag, "de är till för att följas." Och så får jag en lapp så jag kan gå och hämta ut mina fyra dollar.

De andra sättet, om det är en dyr grej, så hämtar man helt enkelt ut den på en affär där MSF är välkända och tar med sig räkningen. I det fallet visar jag den inte för min chef, för han har så mycket annat att tänka på, utan för min vän Zeb, han som egentligen skulle motta min Internal Request om den där grejen, en domkraft eller vad det kan vara. Zeb blir ursinning och säger att först ska jag göra en Internal Request, sen ska han titta i sin dator och jämföra priser och se vad som finns i lager, sen kan han utfärda en Purchase Order, efter diverse påskrifter och slutligen ska en man som heter Emmanuel fara och köpa den där domkraften.

"Ja", säger jag, "Men då får jag aldrig någon domkraft."

Nu har jag i alla fall min nyckel och kan dra åt kopplingarna på gasflaskorna. Dagens första, och som det ska visa sig, enda framgång. Om det nu var det som var felet, lär visa sig snart.

Nu har vi kommit till lunchtid, det är mycket varmt och mina onda aningar har blivit besannade. Han som for för att tvätta bilen har inte kommit tillbaka. Han har varit borta i fyra och en halv timme och nu lär han äta lunch innan han återvänder.

Jag var så belåten när jag lyckats skriva kontrakt med en stabil firma om tvätt till ett förmånligt pris, jag tänkte att nu har jag styrt upp dethär, ett litet logistiskt företag som kommit iland. Av fem tvättar hittills har en tagit mindre än fem timmar. När jag frågar varför de tar så lång tid, ser chaufförerna förvånade ut och säger att de tycker inte alls att det är lång tid.

Min första impuls är, att nästa gång ska jag jävlar åka med och se vad de gör. Det lär nog gå fortare då. Men då tycker de kanske att jag är en slavdrivare, jag förverkar det lilla förtroende jag tycker mig ha byggt upp. Kanske bättre att anpassa sig till den lokala kulturen, att låta det hela ta den tid det tar. Det är ju så i Afrika; saker och ting tar den tid de tar.

Men då kanske resultatet blir att efter ett tag blir de borta hela dan? De säger till sina fruar: "Våran nye chef är otroligt korkad. Jag åker och tvättar bilen, det tar en timme, men han tror det tar en hel dag."

Helt klart är att uppgiften att vara arbetsledare för chaufförerna är det sämsta inslaget i dethär jobbet.

Lunch, vi får nästan alltid mycket god mat med härliga grönsaker. Efter att ha läst en artikel i Juba Post om hygienen på slakterierna i stan avstod jag helt från att äta kött några dagar. Efter lunchen en liten nap. Jag har fått tag i en fläkt som svalkar ljuvligt i middagshettan.

När jag återkommer efter rasten rapporterar Ben att allt det vatten som vi köpt för dyra pengar till det nya huset, har runnit ut. Tre tusen liter tillbaka till Nilen. Mr Tank! Han äger byggfirman som har renoverat huset. Han är indier, säger att sudaneserna kan inte arbeta. De är boskapsuppfödare av tradition, för dem är arbete att sitta och titta på när korna betar. Ända sedan jag kom hit har mr Tank lovat flera gånger per vecka att i morgon eller senast i övermorgon, ska huset vara klart. Nu blev det färdigt häromdagen, sex veckor för sent, men så snart vi fyllt vatten i tankarna, visade det sig att rörinstallationerna läckte överallt. Jag talade om det för mr Tank som lovade åtgärda genast. Han ser alltid mycket vederhäftig ut, när man kommer överens om något, sen blir det sällan som det var sagt. Ingen har kommit för att täta läckorna och det värsta är att mr Tank redan har fått betalt för jobbet. Jag gissar att det blir mycket svårt att få honom att göra något, vi har döpt honom till mr Empty Tank. Vi får nog täta läckorna själva. Men innan dom har kommit från kraftbolaget och kopplat in strömmen spelar det ingen större roll, för pumpen som ska cirkulera vattnet går på el.

Ack ja. Det är idiotiskt varmt, solen vrålar. Inne på kontoret kan man jobba, där finns stora fläktar som vispar runt luften. Ute sitter alla förståndiga människor i skuggan och fläktar sig med palmblad eller tidningar. Det är det som är felet med mig. Jag är för rastlös för att sitta och begrunda på arbetstid. Jag måste springa runt och inbilla mig att jag har något för mig. Icke anpassad till omgivningen. Det är därför jag blir sängliggande i magsjuka med jämna mellanrum.
Återstår en timme av ordinarie arbetstid. Jag tar med en nyinköpt spolinsats till en toalett. Det är i alla fall inomhus. För några veckor sen satte jag in en likaledes nyinköpt spolinsats i samma toalett. Den har aldrig fungerat. Nu har jag skaffat en ny (med kringåendemetod två), jag monterar den och konstaterar att den här fungerar inte heller. Jag drar och drar i kroken, det kommer aldrig mer än en liten rännil, den kan inte på något sätt bidra till att föra ut exkrementer i avloppet.

För att skoja lite tar jag en dusch med kläderna på, det spelar ingen roll när luftfuktigheten är 90 %.

En sista motgång innan jag kan gå och låsa in mig på mitt rum. Igår satte jag en krok på köksdörren för att inte den lilla hunden ska komma in och rota i matresterna. I mörkret har någon inte sett kroken utan kastat sig mot dörren för att få upp den. Nu observerar jag att kroken dinglar i sitt snöre och märlan ligger på marken, utryckt.
Det enda roliga den här dan var kvinnan med paraplyet.








Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se