Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tillbaka till Diskussionsämnen

Förlagets historia del 11
04 Nov 2007 Göran Lundin
ETT RIVJÄRN ÅT ORD&VISOR

Man kan inte skriva om förlagets historia, utan att berätta om dess medarbetare. Därför ska jag ägna några avsnitt åt dem!

Margot Lindgren arbetade på samma bussföretag som jag, Skelleftebuss. Hon och hennes man Sixten, körde bägge buss – så mycket som möjligt under perioder, för att under några vintermånader kunna tuffa söderut, till Nordafrika, med sin husvagn. Sixten hade jag lärt känna som en urtyp för den hygglige, trygge och rutinerade busschauffören. Margot hade jag däremot lite mer respekt för: Kring henne kunde det slå gnistor! Men hon var mycket intresserad av litteratur och köpte alltid de böcker jag skrivit. Sent en kväll, när jag precis återkommit från en resa till S:t Petersburg och höll på att lossa böcker till vårt lager i Skelleftebuss källare, dök hon upp och ville köpa mitt senaste alster. Jag märkte hennes intresse för förlaget och hon förhörde sig – upplysningsvis förstås – om hur jag hade det på personalfronten.

Långt senare hade Mrgot slutet på Skelleftebuss och utbildat sig till transportledare, dock utan att ha fått något jobb. Nu dök hon plötsligt upp på mitt kontor och slog sig ner:

- Jag ska börja praktisera här, förklarade hon.

Jag stod som fallen från skyarna. Vad menade kvinnan? Visserligen var jag i akut behov av hjälp, ordningen på förlaget var inte den bästa och bokföringen en katastrof. Jag skrev för hand i en gammaldags kassabok. Men att få ett rivjärn att dela hela ens livsverk med? Jag gavs emellertid inte någon betänketid. Margot hade ordnat med praktikplats på arbetsförmedlingen och ett par dagar senare installerade hon sig. Från den dagen var ingenting mera sig likt.

En morgon när jag kom till kontoret var högarna borta: insorterade i pärmar. Mitt eget skrivbord såg ut som Volvochefens. Det var bara snabbtelefonen som saknades. Till och med mina egna, osorterade korgar med personliga papper, var tomma. Kontoret i övrigt var städat och prydligt, böcker höll på att sorteras i bokstavsordning och en våldsam, för att inte säga brutal, omorganisering var på väg att genomföras – utan att jag hunnit vara med i svängarna.

Jag vågade knappt yttra mig. Vad skulle jag för övrigt säga? När jag nu - upplysningsvis förstås! – förhörde mig om var mina papper fanns, pekade hon på pärmarna – alla med prydliga etiketter. Hur själva katalogiseringen gått till hade jag inte en aning om, men det var förstås med hennes logik. Inte min. Det tog månader och år innan jag lärde mig hitta. Men som tur var fanns hon alltid till hands – praktiken övergick till anställning och hon blev kvar i tio år. Ibland kunde hon inte själv ange vilken pärm hon sorterat in handlingarna i, men då struntade vi helt sonika i dem. Det fanns alltid viktigare saker att ta uti med.

Det viktigaste var att Margot tog hand om förlagets ekonomi. Nu blev det en fantastisk uppryckning, med bokföringsprogram, månatliga momsinbetalningar, korrekta redovisningar till författarna – allt sådant som jag tidigare stått maktlös inför. Dessutom tog hon hand om en hel del av kontakterna med författarna. För somliga blev hon en vän för livet, för andra ett hinder i vägen för att få prata med mig personligen. Hon var nämligen den perfekte sekreteraren, som bara släppte igenom ”viktiga” samtal. Och gällde det myndigheter var det alltid hon som tog hand om samtalen. Jag har aldrig någonsin hört en människa uttrycka sig med sådan kraft och pondus mot myndighetspersoner. Ibland vågade jag inte ens lyssna.

Ibland rök vi ihop, men vi blev alltid vänner igen. Hon var extremt lojal och pålitlig och jag kunde anförtro henne allting – även sådant som man inte ens anförtror sin hustru. Och även om jag inte anförtrodde henne, så tog hon reda på det ändå. Ingenting var hemligt för henne.

Vi fick uppleva många fina år tillsammans – jag hade haft en fantastisk tur, helt enkelt! Men så småningom bestämde hon sig för att börja köra buss igen, i Göteborg. Hon ville bort från halka och vinterväglag. Och väl där träffade hon sitt livs nya kärlek, sedan Sixten gått bort i förtid. Men hela tiden skötte hon bokföring och redovisning på distans och vi höll täta kontakter med varandra. Likväl var det tomt och ensamt på förlaget och jag funderade allvarligt på att lägga ner.

I februari för tre år sedan kom hon upp för att göra bokslutet. Då brukade hon jobba intensivt i två veckor, dygnet runt, och laga fläskpannkaka och leverpalt åt mig. När bokslutet var färdigt ringde hon en kväll upp till bostaden och sa:

- Vi måste träffas, Göran. Vi har något viktigt att tala om!

Jag trodde att hon ville ha löneförhöjning och hade förberett taktiken. Men istället gick hon rakt på sak:

- Jag tänker sluta. Det här fungerar inte längre. Det måste finnas någon på plats.

Jag stod, precis som när hon började, fallen från skyarna. Jag fick inte fram ett ord. Och innan jag hann säga något, fortsatte hon:

- Men oroa dig inte. Jag har hittat en efterträdare. Jag har redan pratat med henne. Hon kommer i morgon!

Och det gjorde hon faktiskt … Biggan!



Warning: mysql_num_rows(): supplied argument is not a valid MySQL result resource in /var/www/web16/web/forum_inl_a.php on line 78
Ditt inlägg i detta ämne:
Ditt namn:
Din E-post:
Inlägg:
Säkerhetskod:
  OBS! Fyll i koden som syns i bilden nedan.
Ditt inlägg kommer annars inte att sparas! För säkerhets skull, kopiera texten innan du skickar.


security image
 

 Denna eHandel har producerats av guru.se