Fem stolar åt
Göran Lundin
busschaufför, journalist, författare, förläggare ... och farfar!
Egentligen är jag väl mest i rörelse, men ...
Jag skriver så ofta jag hinner ...
Jag är född 1950, i Skellefteå och uppvuxen i Umeå. Efter journalistutbildning och några år som frilansjournalist  i Stockholm återvände jag till fosterjorden. Jag är en mångsysslare, men navet i tillvaron är skrivandet. Bilden är tagen av fotograf Erland Segerstedt, ärad arbetskollega och god vän, som jag gjort flera reportageböcker tillsammans med. Här sitter jag i Michail Daskos lägenhet på tionde våningen i S :t Petersburg, under arbetet med boken "Entusiasternas väg - från Leningrad till S:t Petersburg".
... när jag inte kör buss ...
Vid sidan om skrivandet har jag hela tiden kört buss. Det började redan under studietiden i Stockholm. Gick genom ekluten på SL i Storstockholm och fick inspiration till min första roman. Sedan har det rullat på, för att uttrycka sig bokstavligt. När jag återvände till Skellefteå blev det som busschaufför och nu har jag jobbat mer än 40 år på Skelleftebuss (nuv. Skellefteå buss). Bussrattandet förde mig bland annat till Leningrad och S:t Petersburg. Bilden (foto: Erland Segerstedt) visar när jag rattar en lokalbuss i S:t Petersburg. Jag och en rysk kollega, Alexander Tarasov, bytte stolar för en dag! Det blev ett bra reportage i Kommunalarbetaren.
Minst sex av mina böcker har inspirerats av mitt yrke som busschaufför. Möte med människor, ständigt nya miljöer, allting är dukat för en nyfiken författare.
På senare år har jag även börjat köra taxi åt Skellefteå Taxi. Mestadels rattar jag en handikappbuss som är specialiserad på att transportera rullstolsburna passagerare. Ett jobb som ofta stämmer till ödmjukhet.
... eller sitter på Ord&visors redaktörsstol ...
1991 hamnade mitt gamla förlag, Ordfront, i ekonomiskt  trångmål och jag saknade plötsligt hemvist för mitt skrivande. Jag och författarkollegan Göran Burén startade därför Ord&visor 1992. Våra kontakter i österled gjorde att vi vågade språnget. Det ångrar jag inte. Idag har förlaget publicerat mer än 500 titlar och har också blivit en plattform för mitt eget skrivande. Att vara Ord&visor författare är ett begrepp och något att vara mycket stolt över!
Men förlagsarbete tar mycket tid och är inte särskilt lönsamt. (Det går att utläsa av taxeringen). Det är däremot väldigt roligt. Under många år höll förlaget till i ett före detta bönhus, med bilade timmerväggar och utsikt över Skellefteälven. Numera är kontoret i ett bihang till bostaden och spittrat mellan Skellefteå och Tärnaby, där jag tillbringar mycket tid.
Boktraven består av författaren Kurt Salomonsons debutroman Hungerdansen.
... eller är ute och reser
Resandet har upptagit mycket av min tid. Jag är en rastlös typ som ser världen som mitt hem. Om det gick att ordna rent praktiskt, skulle jag nog vara på ständig resande fot. Det finns så mycket att se, att uppleva, så många människor kvar att möta!
Mina finaste resupplevelser har jag haft i Sverige, Kurdistan, Ryssland och Haiti. Det två senare har jag fått lära känna på djupet. På bilden sitter jag för övrigt i ett ryskt dubbeldäckat flygplan, en AN-22 och ska strax hoppa fallskärm från 1000 meters höjd. I solnedgången över S:t Petersburg ...
Det som har slagit mig under resans gång, är hur lika vi är, trots kulturella skillnader och traditioner. Och hur ett skratt och ett lättsamt skämt kan öppna alla dörrar.
 
Jag har en familj också ...
Min familj består av sex personer. Förutom min sambo Birgitta, sönerna Erik, Simon och Peter, samt dottern Edith. Tre av dem är adopterade från Haiti, Peter kommer från Jamaica. Det är alltså i högsta grad en internationell familj. På bilden håller jag nyförvärvet Nathalie, Erik och Joanas dotter, som i ett slag gjorde mig till farfar! Numera har jag barnbarn i form av tvillingar också. Det är Simon och hans Annika som lyckats med den bravaden. Sigge och Max heter de. Och Edith och Björn har fått den finurlige och fingerfärdige Benjamin! (Och nu blev jag även morfdar!) Senaste tillskottet är fröken Smilla, som tillhör Simon och Annikas familj.
Under våra egna barns uppväxt reste vi varje sommar med bil. Långväga, ut i Europa. Det lärde oss inte bara att umgås på trånga ytor, utan också att upptäcka världen. Sedan har såväl Erik, Simon som Edith återvänt tillsammans med mig till Haiti, deras urpsrungsland.
... som kräver mycket energi
Det är tröttsamt att vara farfar (och morfar), ibland! Här har jag däckat, med barnbarnet Max i famnen. Det är för övrigt en god egenskap att kunna somna i de mest oväntade ställningar.
För övrigt trivs jag väldigt bra tillsammans med barn, även om de inte råkar tillhöra familjen. Jag har definitivt barnasinnet kvar! Dessutom tycker jag väldigt mycket om att sätta igång fantasin hos barn - med hjälp av fjälltrollet, snömannen eller andra mer eller mindre övernaturliga väsen. Jag försöker lära ut att allting är besjälat och att djur i mångt och mycket är lika intelligenta - eller intelligentare - än oss människor. Med det följer respekt för naturen, i stort som i smått.
Min stora idol är Greta Thunberg, som haft modet att säga ifrån om vårt skamlösa sätt att misshushålla med jordens resurser.
Mycket har hamnat mellan pärmarna,

Många av mina erfarenheter har jag förvaltat genom att skriva om dem. Romaner, ungdoms- och reportageböcker, till exempel, Busschaufför på villovägar, Haiti - mot alla odds och Kalkonernas hämnd. Fjällen, Haiti och S:t Petersburg, bildade länge en slags triangel i mitt liv. Mina böcker finns förstås presenterade i Ord&visors nätbokhandel. Min senaste roman, Dagar som återstår, kom ut i juli 2018 och utspelar sig i S:t Petersburg.
Särskilt stolt är jag över trilogin om naturbevakaren SMYGIS, som ställs inför många olika slags utmaningar. De två första böckerna i serien heter
Vargflickan och Dödsmaskinerna. Den avslutande Tindras återkomst. En bokserie för både vuxna och ungdom med tema om varg, skoter och exploatering i fjällen.
Vad som är fiktion och vad som är verklighet, överlämnar jag åt läsaren att fundera över!

med ständigt nya utmaningar ...
Fjällen, närmare bestämt byn Oltokbäcken utanför Tärnaby, är den viktigaste platsen i min tillvaro just nu. Där har jag och Birgitta ett ryskt timmerhus, vid Norra Storfjällets fot. Ett hus som står pall för vädrets makter och som smälter väl in i fjällterrängen.
Jag och Erland Segerstedt blev klara med reportageboken,"Längs fjällvinden - liv och öden i Tärnafjällen" i april 2007. En bok om människor och natur i den redan världsberömda, men ändå för många outforskade Tärnabygden. Den 12 april 2007 var det boksläpp i Tärnaby Folkets hus med närmare 200 gäster! Därefter har jag och Erland hunnit publicera ytterligare två böcker tillsammans, varav den senaste, Konsten att färdas, har många beröringspunkter med Tärnafjällen.
Bilden har min bror Anders tagit och jag står vid sammanflödet av Oltokkbäcken och Tärnaån. Ett par stenkast från stugan.
... från fjäll till kust.

2017 fyllde Ord&visor tjugofem år, som vi firade med baluns. Obegripligt lång sträcka på tidsaxeln och ändå så hastigt avverkad! Boken Bussen på Bjurforskammen kan nog sägas vara mitt testamente som busschaufför. Historier och erfarenheter från mer än fyrtio år bakom ratten. Under berättarfestivalen i Skellefteå i april 2012 hade jag också premiär med ett berättarprogram med samma namn. Därefter har det blivit mycket berättande, både i Skellefteå och Tärnby.

Kontakt:

e-post: goran.lundin@ordvisor.se