|
"Dagens
ljus såg jag i Västerbotten.
Det var i den ljusaste av årets månader och min mor smyckade
med linneaslingor min babykorg, där den stod i rallartorpet i Lycksele.
Min far som var rallaringenjör flyttade ofta, allt eftersom järnvägen
blev färdig och bofasta blev vi aldrig mer än fem år
i taget. Slutstationen blev Umeå, där jag tog studenten och
min far gick i pension.
Ett farsarv
bär jag med mig, en skrivarlust och glädjen till musiken,
sången och visorna. Som trubadur, Bellmanstolkare, gluntsångare
visade han vägen till visan och poesin. Inte minst som rallarvisornas
estradör speglade han det strävsamma livet och arbetets hårda
villkor, men också naturens skiftningar i ljus och mörker.
Han upptecknade och återgav visor och berättelser från
rallartiden i tre böcker. För mig blev han en förebild.
Ingen
kunde berätta sagor som min mor. Både egna och andras. Sluten
blev aldrig desamma, man kunde aldrig gissa vart det bar hän. Barn
och inte minst barnbarn lyssnade hänförda. "Lite lögn
pryder talet", försvarade hon sig med och min fantasi kommer
nog från hennes gener.
Det krävdes
tiden som pensionär för att kunna skriva "mer på
allvar". Mitt yrkesliv som gymnastiklärare och engagemang
inom idrottsrörelsen, därtill en trebarnsfamilj och senare
ett krävande jobb på Idrottshögskolan tog all min tid.
Den största
påverkan kommer dock från Senioruniversitetets "Skrivlustan"
där jag varit stadig medlem i åtta år. Där föddes
idén till berättelsen om "Moran", en gammal kvinna
långt uppe i fjälvärlden, vars miljö och liv fängslat
mig. Delar av det hon berättat för mig har stått modell
i den historia jag diktat och fantiserat ihop."
Anne-Marie Briandt
|
