Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Mohammad Gerami
skriver om Iran

Lägg i kundvagn 280 sid. Inb. Pris: 185 kr

Den enda
framkomliga vägen

"Jag föddes i en bondefamilj i norra Iran. Min far var kohandlare. Han ville att jag skulle hjälpa honom i hans arbete, istället för att gå till skolan. Det var dagdriveri, trodde min far. Jag missade det första skolåret, men nästa år satte jag mig på skolbänken, tack vare min mors envishet.
Det första ordet jag lärde mig att skriva var "ab", som betyder vatten på svenska. En kväll, när jag övade, kom min far och frågade vad jag skrev. Jag sade till honom att det var ordet "ab".

- Och vad består "ab" av för någonting då? frågade han mig.

- "Ab" är a plus b, sade jag och han gav mig en örfil så häftig att jag kastades omkull och det slog blixtar framför mina ögon.

- Den här skitstöveln är dummare än en åsna och du vill att han ska gå i skolan, sade han till min mor.

Från den dagen fick jag upp ögonen för allt som skedde omkring mig. Jag ville veta varför saker och ting var så som de var och varifrån de kom. Jag upptäckte världen och orättvisorna. Jag växte upp och blev politiskt aktiv. Prästerna hade tagit över vårt land och började förtrycka alla oliktänkande. De grep en del av mina klasskamrater och lärare. Jag räddade mig genom att fly till kriget som pågick mellan Iran och Irak, men en dag tog militärpolisen mig. Någon hade stulit sprängämnen och gett mig skulden.
Jag måste fly igen och hamnade till sist i Sverige.

I mitt nya land bestämde jag mig för att skriva, i förhoppningen om att skänka mina medmänniskor glädje, öppna deras ögon för sanningar om livet. Jag började lära mig bygga upp berättelser med hjälp av några iranska författare i Göteborg, samtidigt som jag studerade på en folkhögskola.

Efter flera års slit gav ut min första roman, på persiska. Den blev en framgång, men sedan gick det inte så bra. Min första roman var enkelt skriven, och en del av mina landsmän tyckte att det var en nackdel. De bad mig skriva så att de som läste mina texter kunde tolka dem var och en på sitt sätt.

Jag fick problem och kom så småningom till slutsatsen att det enda framkomliga vägen var att skriva på svenska. Jag skrev "Versläsaren och den levande martyren" och skickade manuset till en svensk litteraturkritiker. Han svarade mig:

"I varje människa finns en roman. Här finns stoffet till en bra roman, gå rakt på sak och skriv i scener så som du har gjort på sidan…"

Nu kommer min första roman på svenska och den senaste tiden har jag tänkt på örfilen som min far gav mig en gång i tiden. Jag vet inte. Kanske att jag en dag skickar honom blommor som tack."
Mohammad Gerami

Utdrag ur Versläsaren och den levande martyren

Före revolutionen hade jag en snäll, frisk hustru och två underbara barn. Jag arbetade hos Bähram som trädgårdsmästare. Jag tog hand om tio hektar fruktodlingar åt honom, och vid sidan av det jobbet hade jag mina egna kor. Tio stycken, en liten förmögenhet.

Några år före revolutionen gifte sig mina barn och flyttade ifrån oss.

När folk höll på att sätta eld på banker och spritbutiker i stan, blev min fru sjuk. Jag sålde ko efter ko för att kunna betala hennes mediciner och läkarbesök, och plötsligt hade jag inte ens pengar att köpa gummistövlar.

Vinterdagar arbetade jag på odlingen i trasiga stövlar, som ofta blev fyllda med vatten, tills Bähram såg det och gav mig sina kängor.

Det är sant att jag åt lök och torkat surbröd varje dag. När jag blev hungrig, satt jag under ett träd med min matsäck, kokte te, tog fram brödet och löken, tittade roat på maten och sade till mig själv:

"Fantisera att den här löken är en grillad kyckling. Övertyga dig själv om att det här torkade surbrödet är ris, kryddat med saffran."

Sedan bet jag en bit av brödet, och när mina ögon blev fyllda med tårar, sade jag: "Fan också, det smakade bättre än den grillade kycklingen och riset som jag åt på min sons bröllopsfest."

Tiden gick och livet kändes hopplöst, tills vändningen kom, som ett mirakel från ovan, och gjorde slut på eländet. Detta hände en sensommardag.

Redan på förmiddagen hade bergskedjan fångat ett häftigt svart moln, och vår dal, Galland, var mörk och trist igen. Åska och ösregn skulle komma över landskapet. Jag gick ut en vända för att kontrollera dikena utanför odlingen och se till att de var öppna. Vid norra staketet mötte mig en fruktansvärd syn.

Någon hade stulit frukt från ett tiotal fruktträd och träden var så sönderslagna, att de inte skulle återhämta sig på flera år. Femtio kilo av gårdens bästa äpplen låg på marken. För femte gången i rad på kort tid hade en tjuv plundrat odlingen. Jag tyckte det var barbariskt, och i mitt hjärta blev jag förgrymmad.

Jag stannade vid norra staketet och svor över tjuvens mor, tills det lättade i mitt hjärta, och jag gick vidare för att fortsätta inspektionen av dikena.

Att tjuven kom och plundrade odlingen tydde bara på en sak: han trodde att jag var gammal och inte längre kunde ta hand om jobbet. Nu stod alltså min trovärdighet på spel. Om Bähram bara anade att tjuvar plundrade gården dagligen, skulle han göra mig arbetslös. Han skulle skaffa sig en bättre trädgårdsmästare som kunde ta hand om hans jobb som en karl.

Om det skedde, skulle mitt liv sluta med en katastrof. Jag hade inte någonstans att ta vägen med min sjuka hustru.

Det krävdes alltså av mig att ta tjuven på bar gärning och lämna honom till Bähram. Då kunde jag rädda mitt rykte och jobbet.

Men vem var det?


 Denna eHandel har producerats av guru.se