|
|
|
"Sedan
jag var barn har jag varit intresserad av samhällsfrågor.
Palestinafrågan väckte förstås störst intresse.
Som åtta- eller nioåring började jag läsa tidningar.
Inbördeskriget härjade i Libanon och Israels invasioner av
landet 1978 och 1982 fick mig att uppleva utvecklingen på nära
håll. Som fjortonåring njöt jag av att utforska den
historia som speglades i samtiden. Det gav mig kunskap om folk och kulturer
som i årtusenden har satt sin prägel på det som kallas
för Levanten; Främre Orienten, Mellanöstern: egyptier,
fenicier, babylonier, assyrier, perser, hellener, romare, araber, korsfarare,
turkiska ottomaner, europeiska kolonisatörer. I modern historia
är vi sedan femtiosex år fångna i samma politiska ödesdrama:
Palestinakonflikten.
Konflikten drabbade oss personligen.
För oss var byn som låg en bit upp på en bergsluttning
några mil från Medelhavet och som mina förfäder
och släktingar levde i före 1948, en dröm om det ljuva
livet. Min farfar, farmor och deras jämnåriga släktingar
hade dagligen någonting att prata om. För det mesta var det
gemensamma samtalsämnet det tidigare livet där. Byns fantastiska
utsikt över västra Galiléen, små hus med trädgårdar,
några grönsaksland, här och där en ko eller några
getter, olivlundar och pinjedungar. I drömmen levde jag där
och deras berättelser levde inom mig. Så var det i skolan
och på fritiden. Jag var sugen på att skriva, analysera
och argumentera. Uppmuntran gav mig förmågan att fortsätta.
I mina unga år drömde jag
om en litteratur, en ärorik historia där berättelserna
återspeglade historien och den gemensamma verkligheten. Min diskussionslust
bland de som samlades framåt kvällen, och som pratade privata
angelägenheter och politik över gurglande vattenpipor och
ändlösa kortspel, gav mig tilltro. Självständighet
och vilja att säga emot var två viktiga egenskaper för
mig. Jag förbehöll mig rätten att kritisera eller att
rätta till eftersom jag alltid älskat sanningen.
I diskussionerna om Mellanöstern
argumenterade jag för Palestinas existensrätt och mot den
svaga hanteringen av konflikten. Mina studier tog mig till Beirut, den
arabiska kulturens andningshål, men sedan förde ödet
mig till det nya hemlandet. I Sverige utbildade jag mig, men suget efter
att skriva fanns kvar. Hela tiden med en strävan att vara objektiv.
Jag försöker väcka intresse genom att sätta fingret
på känsliga punkter. Allt för att kunna ge en klarare
bild och underlätta förståelsen. Jag lever som jag skriver.
Avstånd och frihet - med rötterna väl förankrade
där jag hör hemma!"
Ahmad Hussein
|
