Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 







Bo Lundmark Bo Lundmark:
Såvitt jag minns

Lägg i kundvagn

300 sid. Inb. Illustrerad.
Pris:
265 kr

Läs ett utdrag!


I paradiset

Mitt eget berättande handlar i hög grad om mötet med människor. Ett återkommande inslag är de repliker som etsat sig fast i hjärta och minne, inte minst från besöken i väglöst land vid Piteälvens källor.

Efter kyrkhelgen i Arjeplog i samband med marsmarknaden brukade jag skida från Stenudden till bosättningarna i Skerfa, Häjkka, Akkapakte och Västerfjäll. I den sistnämnda, som ligger vid övre änden av Tjeggelvas, bodde Per och Margareta Andersson. Per svarade i närmare trettifem år för postgången mellan Västerfjäll och det dåvarande vägslutet i Långudden. Ro, vandra och skida var färdsätten beroende på årstiden. ”Plikten framför allt” var hans kungliga valspråk. Det måste vara riktig snöstorm (guol'do) för att han skulle ställa in postturen.

Efter lång och trogen tjänst visade det sig att han färdats med posten en sträcka på halvtannat varv runt jorden. De spångade myrarna mot Akkapakte och Ramanj hade han vandrat ända till Rom! Inte undra på att det blev medalj från Kungliga Postverket. Själv tyckte inte Per att det var någon större bedrift. Däremot var han imponerad av den skollärare i Arjeplog som gjorde uträkningen. Dem säj han räken bäst i hele sockna. Det lät på Per som om magistern borde ha fått medaljen istället!
 I Häjkka, nedströms Tjeggelvas, bodde Lars och Maria Fjällström med dottern Olga. Ännu vid närmare nittio års ålder skidade Maria ett välkomstspår ut på udden. Det vittnade om den glada förväntan inför besöket. Lika värmande kändes hälsningsorden, när jag på skrå tog mig uppför den sista backen: Buoris, Buoris!

Men deras förväntan gällde främst mötet med Jesus Kristus, den gode Herden. De visste att jag kom på hans uppdrag och bar med mig själens dyra färdkost i ryggsäcken. På det nötta köksbordet låg den finaste duken. Där dukades kärlekens måltid. För mitt inre öra kan jag höra Marias stämma i den gamla psalmen: ”Jesus, dån muv ávvo stuorre – Jesu, du min fröjd och fromma”.

Vid ett av besöken kom ett vidlyftigt spörsmål upp, just när vi lagt oss och Maria hade skruvat ner veken i fotogenlampan. Lars frågade helt oväntat bortifrån utdragssoffan: ”Har du kunnat utröna i den heliga Skrift var paradiset egentligen låg?” Ingen lätt fråga ens för prästen, som dessutom var på väg att somna.

Som tur var utvecklade Lars först sina egna tankegångar i ämnet. Han avslutade med en överraskande slutsats: ”Nu har jag förstått att paradiset låg här vid Piteälven!” Jag var beredd att hålla med. Något bättre svar på frågan har jag heller inte hört. Trots ett strävsamt liv tyckte han sig leva vid tröskeln till paradiset!

Med spänning väntade jag på en kommentar från Maria. Hon brukade ha slutordet! Det löd: ”Jag tror nog som Lars. Men det är ändå bra stenigt och skravligt för att vara i paradiset!” Lars och jag kunde inte låta bli att skratta, innan vi började snarka.