Den 2 januari 2008 flöt tankegångarna plötsligt segt som i tjära. Och när jag vid ratten, på väg till en planerad utflykt, höjde blicken mot reklamskyltarna gick bokstäverna inte att få ihop! Det blev början på ett år som inte liknade något annat. Ett år där Kärleken lika oväntat dök upp, sa hej och flyttade in!

Att skriva HELT OVÄNTAT var både svårt och härligt. Det är märkligt vart språket kan föra en! Ner i det värsta, upp i det mest härliga! Och det blev som jag ville: Ett lyckligt slut!

Jag växte upp längst bort i en liten by utanför Piteå. Många år och fem böcker senare blev jag inbjuden att framträda i hembyn. En man räckte upp handen. Men vöre kom e sä ändå att du vart författar, du som kom borte Blåsmark? undrade han.

Ja, varför blev det tidigt som ett rus att skriva? Varför var jag så hungrig på språket, på svenskan? Hemma i byn var det pitemål som gällde. Men pappa var en berättare och jag lärde mig läsa när jag var fem.

Gifte mig ung och flyttade till Luleå. När skrivandet tog fart sa maken, som trott att han gift sig med en kontorist: Har man fått gåvan, ska man använda sig av den! 1991 sa jag upp mig från Högskolan och blev min egen.

Ragnar Lassinanttis kulturpris gav förutom äran en del pengar. Min faster som läst om det i Piteå-Tidningen ringde: Oj, oj, Anita, sa hon, vad roligt att det går bra, men tänk om det börjar gå dåligt!

Och det gjorde det. Min sjätte bok Efteråt utkom 1998 och handlar om att ta sig igenom sorgeåret efter maken med livskänslan i behåll. Din bok räddade mitt liv, kom läsare fram och sa.

Då har man nått det högsta, tänkte jag, däremot kändes det självklart att fortsätta som kolumnist i Norrbottens-Kuriren och Göteborgs-Posten, liksom att möta publik öga för öga samt inspirera barn och ungdomar till språklig lust.

2007 ville All denna pussbrist bli till och i almanackan för 2008 var en rad författarbesök och framträdanden inbokade. Om det helt oväntade står däremot aldrig en rad i några almanackor. Men nu har allt rätat upp sig!

-Vad roligt livet måste vara, när man kan se det på ditt sätt, sa ett par damer som stoppade mig på stan efter lunchföreställningen Tro, hopp, kärlek, på Kulturens hus i Luleå den 2 november 2009. Och det var publikrekord.

Anita Nilsson
anitab.nilsson@spray.se