|
Den 2 januari 2008
flöt tankegångarna plötsligt segt som i tjära.
Och när jag vid ratten, på väg till en planerad
utflykt, höjde blicken mot reklamskyltarna gick bokstäverna
inte att få ihop! Det blev början på ett
år som inte liknade något annat. Ett år
där Kärleken lika oväntat dök upp, sa
hej och flyttade in!
Att skriva HELT
OVÄNTAT var både svårt och härligt.
Det är märkligt vart språket kan föra
en! Ner i det värsta, upp i det mest härliga! Och
det blev som jag ville: Ett lyckligt slut!
Jag växte
upp längst bort i en liten by utanför Piteå.
Många år och fem böcker senare blev jag inbjuden
att framträda i hembyn. En man räckte upp handen.
Men vöre kom e sä ändå att du vart författar,
du som kom borte Blåsmark? undrade han.
Ja, varför
blev det tidigt som ett rus att skriva? Varför var jag
så hungrig på språket, på svenskan?
Hemma i byn var det pitemål som gällde. Men pappa
var en berättare och jag lärde mig läsa när
jag var fem.
Gifte mig ung och
flyttade till Luleå. När skrivandet tog fart sa
maken, som trott att han gift sig med en kontorist: Har man
fått gåvan, ska man använda sig av den! 1991
sa jag upp mig från Högskolan och blev min egen.
Ragnar Lassinanttis
kulturpris gav förutom äran en del pengar. Min faster
som läst om det i Piteå-Tidningen ringde: Oj, oj,
Anita, sa hon, vad roligt att det går bra, men tänk
om det börjar gå dåligt!
Och det gjorde
det. Min sjätte bok Efteråt utkom 1998
och handlar om att ta sig igenom sorgeåret efter maken
med livskänslan i behåll. Din bok räddade
mitt liv, kom läsare fram och sa.
Då har man
nått det högsta, tänkte jag, däremot
kändes det självklart att fortsätta som kolumnist
i Norrbottens-Kuriren och Göteborgs-Posten, liksom att
möta publik öga för öga samt inspirera
barn och ungdomar till språklig lust.
2007 ville
All denna pussbrist bli till och i almanackan för
2008 var en rad författarbesök och framträdanden
inbokade. Om det helt oväntade står däremot
aldrig en rad i några almanackor. Men nu har allt
rätat upp sig!
-Vad roligt livet
måste vara, när man kan se det på ditt sätt,
sa ett par damer som stoppade mig på stan efter
lunchföreställningen Tro, hopp, kärlek, på
Kulturens hus i Luleå den 2 november 2009. Och det var
publikrekord.
Anita Nilsson
anitab.nilsson@spray.se
|
