|
Häxklänningen
i sovrummet
"Den inflammerade
gallblåsan ville läkaren inte operera. Så ont kunde
jag väl ändå inte ha. Han tyckte att jag skulle ha tålamod.
På natten fick jag morfin och då kom hon till mig. Ställde
sig vid fotändan av min säng. 'Har du glömt att du skriver
om mig?' viskade hon.
Det hela började
flera år tidigare när mina föräldrar genom släktforskning
fick reda på att vi var släkt med en major Gyllensvaan, som
bott på Västanå slott, det tredje hörnet i Per
Brahes slottstriangel: Visingsborg, Brahehus och Västanå.
Detta gjorde inget större intryck på mig, men när jag
senare fick reda på att det var majorens oäkta son som vi
härstammar ifrån och att denne oäkta sons mor blivit
dömd till döden för barnamord då väcktes min
nyfikenhet.
Jag kunde inte låta
bli att skriva ner de scener som utspelade sig i mitt huvud när
jag läste domstolsprotokollen från 1845. Jag skrev så
fort jag fick en lucka i mitt schema som heltidsarbetande lärare
och flerbarnsmor. Det var mest på nätterna som jag lärde
känna MajaLisa, pigan som kämpade för att få det
bättre, men som blev våldtagen, utstött och dömd
till döden.
Blir jag riktigt intresserad
av något kan jag gå upp i det helt och hållet. Jag
glömmer tid och rum och arbetar som en detektiv med fantasiglasögon.
Som tur är har jag inga problem med att ta av mig glasögonen.
Det har jag lärt mig med åren. Som liten fick jag ofta höra
att jag hade livlig fantasi och nog hade jag det alltid. En kväll,
när jag skulle sova, fick jag se min strumpa som låg slängd
på golvet, likt en nunna gå omkring och servera te till
mina dockor. Jag var också övertygad om att jag kunde flyga,
åtminstone några meter, bara jag flaxade tillräckligt
med armarna när jag kastade mig ut från takbjälken i
höladan.
Så kom skilsmässan
och gallblåseinflammationen. 'Kämpa, ge dig inte', viskade
MajaLisa och jag lånade böcker om folktro och julfirande
på 1800-talet. Nyskild och socialt inåtvänd tillbringade
jag min sjukskrivning i stretchjeans och stora tröjor. Vad var
mitt elände jämfört med MajaLisas? Inget. Jag levde i
himmelriket jämfört med henne.
När så texten
till slut var klar hade jag svårt för att skiljas från
MajaLisa och hittade på ett nytt sätt att få 'umgås'
med henne. Jag lånade pigkläder à la 1840-tal från
SVT:s klädlager. Det blev ett antal svartvita foton med MajaLisa
i olika miljöer. Jag njöt av att få klä ut mig
och 'spela' MajaLisa, men blev påmind om att jag kanske gått
lite långt i mitt engagemang när min son bad mig gömma
undan "häxklänningen" som hängde på en
krok i mitt sovrum.
Till slut fick jag ge
mig. Det var dags att lämna ifrån mig texten. Ganska nöjd
med att ha låtit MajaLisas liv träda fram ur historien hoppas
jag att min berättelse ska beröra. Som författare har
jag mycket att lära, men det känns bara som en utmaning. Lyssnar
jag riktigt noga kan jag fortfarande höra MajaLisa viska: 'Kämpa,
ge dig inte'."
Ana Porss
|
