|
Priset för vår
frihet
Jag läser
i mina anteckningar, en intervju jag gjorde med författarinnan
Natalja Tolstaja, i januari 1992. Kuppförsöket mot Gorbatjov
var avvärjt, Jeltsin hade precis kommit till makten. Hon uttalade
sig om de rådande förhållandena.
"Jag
tänker nostalgiskt på Sovjetunionen, då vi i alla fall
tog hand om varandra. Och även under de värsta Brezjnevåren
fanns det i alla fall ordentligt med mat."
Sedan det
tillfället har vi träffats många gånger, och även
om hennes kritik mot Sovjetsystemet alltid varit mycket hård har
det ändå funnits en slags längtan tillbaka, till gemenskapen,
till en upplevd känsla av samhörighet och visshet om att alla
delade samma öde.
När
jag träffar henne på våren 2002, full av energi trots
en svår sjukdom, utvecklar hon sitt tema:
- Kriminaliteten
under Sovjettiden var låg, allt var gratis, det fanns kurser,
amatörcirklar, idrott. Det var ett krav att alla barn skulle gå
i skola. Pornografi förekom inte. Idag har vi hundratusentals gatubarn
och dom prostituerade kantar vägen till Moskva. Vi har en moralupplösning
i samhället som saknar motstycke…
Hon tystnar
ett ögonblick:
- Det är
priset vi får betala för vår frihet. Idag har människorna
förändrats, när jag slår på teven känner
jag hur mitt människovärde kränks hela tiden. Och jag
frågar mig: vem bestämmer?
Hon skrattar
till, eländet har alltid två sidor.
- Det satt
ett gäng ungdomar på några bänkar här utanför
min bostad. Dom drack öl förstås. En gammal gumma gick
förbi, hon hade en väska med sig, hon gick och rotade i papperskorgarna.
Då ropade en av dem åt henne. Man samlade ihop dom tomma
ölflaskorna och överräckte dem. Det är en bild av
dagens ungdom: dom är dåliga, men dom är snälla.
Men vad ska man förvänta sig när man tänker på
hur vårt samhälle har utvecklats?
Med det
tilltagande drogmissbruket, är det förstås inte säkert
att de är så snälla heller alla gånger.
Hon sammanfattar
sin ståndpunkt i en tes, hårdragen, men tänkvärd.
- Allt som sovjetpropagandan berättade om socialismen var falskt.
Allt som sovjetpropagandan berättade om kapitalismen var sant.
Det är
en hård dom mot hennes land, från en sådan engagerad
och entusiastisk samhällsvarelse som Natalja. Ljuset, det ser hon
i kretsen av de närmaste, att hon lyckats uppfostra sina barn,
att det går bra för dem.
HON ÄR
EGENTLIGEN docent i nordiska språk vid S:t Petersburgs universitet
och hennes relationer med Sverige har alltid varit nära och intensiva.
Periodvis har hon gästföreläst på svenska universitet
och åtskilliga är de svenskar som hon guidat runt i sin stad.
Jag har själv varit chaufför åt henne och haft nöjet
att ta del av hennes historiska kunskaper, hennes vassa sarkasmer, hennes
små anekdoter och berättelser. Hon lärde mig några
effektiva svordomar på ryska, som jag aldrig glömt. Hon ledsagade
mig också under inspelningen av ett radioprogram om Dostojevskijs
roman "Brott och Straff". I trappuppgången till huvudpersonen
Raskolnikovs förmodade bostad, minns jag särskilt hennes teatraliska
rop på hjälp, pomogite, ödsligt ekande mellan väggarna.
Hon är
släkt på långt håll med Lev Tolstoj, hon har
en berömd syster i Moskva, Tatiana, som också är författare.
De finns utgivna tillsammans i novellsamlingen Dvoje. Skrivandet ligger
i släkten, skulle man kunna säga. De litterära bilderna
finns ständigt i hennes sällskap:
- Jag besökte
en kommunal lägenhet, en så kallad kommunalka, för en
tid sedan, intill Fontankakanalen. När jag stod där och pratade-
med en god vän i korridoren, kom en hyresgäst ut från
toaletten. Runt halsen hade han toalettsitsen. Jag stirrade häpet
efter honom, men det såg ut att vara den mest självklara
sak för honom att ta den med sig. Min vän förklarade:
Lägenheterna har gemensam toalett och var och en har sin egen sits.
- Det är Ryssland i ett nötskal…
(Av Göran
Lundin, i Entusiasternas väg - från Leningrad till S:t Petersburg,
2003)
|
