"Att jag föddes på Tärnaby sjukhus 1936 var en ren slump. Jag hade lika gärna kunnat bli född i vilken väglös trakt som helst i Sverige eller Norge eftersom min pappa var rallare och vägarbetare, men jag är tacksam för att jag råkade hamna i södra Lapplands fjällvärld. I mitt liv finns två viktiga byggstenar - den första är uppväxten i Tärna socken. Sega människor och seg natur formade mina tidigaste levnadsår, den andra byggstenen är förmodligen det genetiska arvet efter min svenske far och norske morfar. Båda var mycket starka män som jobbade oerhört hårt och dog i hög ålder.
Min mamma var sjuk när jag föddes, därför placerades jag som fosterbarn hos en fjällbondefamilj, som i sin tur härstammade från en urstark nybyggare. Tärna socken koloniserades sist av alla socknar i Sverige mellan 1824-67 men befolkningen levde kvar i självhushållningens tidevarv långt in på 1900-talet. Ett par orsaker var att det saknades vägar och att kontakten med övriga konungariket var bristfällig. En av de mest avlägsna byarna fick sin efterlängtade landsväg först 1992!

Mina fosterföräldrar var gamla redan när jag hamnade hos dem, men jag fick uppleva sex lyckliga barndomsår i en storståtlig fjällbygd. Här och nu formades min identitet som genuin Tärnabo. Höga fjäll, djupa dalar och storslagna vidder skall det vara för att jag skall känna mig hemma. Tyvärr drabbades fosterfamiljen av den ena tragedin efter den andra och jag blev så småningom mer eller mindre hemlös.

Det var främsta anledningen till att jag inackorderades på Skytteanska skolhemmet i Tärnaby där en hårdhänt, rasistisk föreståndarinna härskade i ensamt majestät. Ingen i socknen vågade eller ville ta itu med henne. Under tjugo års tid bodde åttahundra små sjuåringar i detta skräckens hus där de tillbringade sex år av sitt liv. Anledningen var att deras familjer bodde i små grå fjällbyar som saknade skolor och vägar. Från skolhemmet bar jag med mig arvet av en näst intill pedantisk ordning och förmågan att kunna stänga av en inre knapp om livet blev alltför outhärdligt. Ibland har jag spekulerat i om det är dessa hårdhänt uppfostrade generationer som har format Tärnabys alla skidess och framgångsrika människor?

I tioårsåldern fick jag - också av en slump - reda på att jag var fosterbarn, men ingen tycktes känna till något om min genetiska familj mer än att min mamma var norska och min pappa "for ätter vägana". Eftersom jag inte stod ut med att ha en totalt blank bakgrund och stängde jag framgångsrikt av den inre knappen i nästan sextio år.

När jag själv gav mig ut på arbetsvandring i sjuttonårsåldern var jag en mycket fattig och ledsen flicka som inte hade någon som helst insikt i "sörlandets" klädstil, seder och bruk. Ensam i ett möblerat hyresrum i en främmande, myllrande stad kom jag plötsligt ihåg en annan makalöst udda person som aldrig gav upp: Pippi Långstrump! Hon gav mig kraften och modet att gå egna vägar och kunna se på mina egna sociala klavertramp med humor. Idag är Pippi Långstrump erkänd i allra högsta grad. Hon hyllades som den första rödstrumpan av en företagsam kvinna när Kvinnodagen firade 100 år 2010 och nyligen utkom Gitte Jörgensens bok Pippi Power, 7 vägar till kvinnlig kraft.

En annan kraftkälla, som jag länge var omedveten om, var uppväxten i ett självhushåll där det egentligen inte fanns utpräglade mans- eller kvinnojobb; ett flytande, överlappande lagarbete var nödvändigt för att det skulle fungera. Jämställdhet var en självklarhet, liksom att kvinnor och män var lika mycket värda. Ingen klarade sig utan den andre!

Min längsta vandring någonsin började när jag tillverkade ett stamträd som julgåva till några vänner och bekanta från min uppväxtmiljö. Det blev startskottet till att jag vände upp och ner på otaliga arkiv för att hitta ledtrådar till min egen bakgrund. Vem var jag egentligen? Släktforskningen ledde i sin tur fram till bokskrivandet. Vad jag föga anade vid den här tidpunkten var att arbetet så småningom liknade ett gigantiskt pussel. En nyfunnen arkivhandling kunde radera ut ett helt kapitel därför att pusselbitarna inte passade ihop. Längst bak i min bok finns en förteckning på alla svenska arkiv från nord till syd som jag genomsökt i jakten på min släkt. Mina norska rötter fick jag helt plötsligt oväntad hjälp med att hitta av en norsk släkt- & bygdeforskare. Han dök upp som ett mirakel när jag hade nått vägs ände och var på väg att ge upp.

Idag finns alla pusselbitar på plats. Den sista uppenbarade sig när jag sammanställde vissa sidor i slutet på boken!"
Pia Wiman