"Att
jag föddes på Tärnaby sjukhus 1936 var en
ren slump. Jag hade lika gärna kunnat bli född i
vilken väglös trakt som helst i Sverige eller Norge
eftersom min pappa var rallare och vägarbetare, men jag
är tacksam för att jag råkade hamna i södra
Lapplands fjällvärld. I mitt liv finns två
viktiga byggstenar - den första är uppväxten
i Tärna socken. Sega människor och seg natur formade
mina tidigaste levnadsår, den andra byggstenen är
förmodligen det genetiska arvet efter min svenske far
och norske morfar. Båda var mycket starka män som
jobbade oerhört hårt och dog i hög ålder.
Min mamma var sjuk när jag föddes, därför
placerades jag som fosterbarn hos en fjällbondefamilj,
som i sin tur härstammade från en urstark nybyggare.
Tärna socken koloniserades sist av alla socknar i Sverige
mellan 1824-67 men befolkningen levde kvar i självhushållningens
tidevarv långt in på 1900-talet. Ett par orsaker
var att det saknades vägar och att kontakten med övriga
konungariket var bristfällig. En av de mest avlägsna
byarna fick sin efterlängtade landsväg först
1992!
Mina fosterföräldrar var gamla redan när jag
hamnade hos dem, men jag fick uppleva sex lyckliga barndomsår
i en storståtlig fjällbygd. Här och nu formades
min identitet som genuin Tärnabo. Höga fjäll,
djupa dalar och storslagna vidder skall det vara för
att jag skall känna mig hemma. Tyvärr drabbades
fosterfamiljen av den ena tragedin efter den andra och jag
blev så småningom mer eller mindre hemlös.
Det var främsta anledningen till att jag inackorderades
på Skytteanska skolhemmet i Tärnaby där en
hårdhänt, rasistisk föreståndarinna
härskade i ensamt majestät. Ingen i socknen vågade
eller ville ta itu med henne. Under tjugo års tid bodde
åttahundra små sjuåringar i detta skräckens
hus där de tillbringade sex år av sitt liv. Anledningen
var att deras familjer bodde i små grå fjällbyar
som saknade skolor och vägar. Från skolhemmet bar
jag med mig arvet av en näst intill pedantisk ordning
och förmågan att kunna stänga av en inre knapp
om livet blev alltför outhärdligt. Ibland har jag
spekulerat i om det är dessa hårdhänt uppfostrade
generationer som har format Tärnabys alla skidess och
framgångsrika människor?
I
tioårsåldern fick jag - också av en slump
- reda på att jag var fosterbarn, men ingen tycktes
känna till något om min genetiska familj mer än
att min mamma var norska och min pappa "for ätter
vägana". Eftersom jag inte stod ut med att ha en
totalt blank bakgrund och stängde jag framgångsrikt
av den inre knappen i nästan sextio år.
När jag själv gav mig ut på arbetsvandring
i sjuttonårsåldern var jag en mycket fattig och
ledsen flicka som inte hade någon som helst insikt i
"sörlandets" klädstil, seder och bruk.
Ensam i ett möblerat hyresrum i en främmande, myllrande
stad kom jag plötsligt ihåg en annan makalöst
udda person som aldrig gav upp: Pippi Långstrump! Hon
gav mig kraften och modet att gå egna vägar och
kunna se på mina egna sociala klavertramp med humor.
Idag är Pippi Långstrump erkänd i allra högsta
grad. Hon hyllades som den första rödstrumpan av
en företagsam kvinna när Kvinnodagen firade 100
år 2010 och nyligen utkom Gitte Jörgensens bok
Pippi Power, 7 vägar till kvinnlig kraft.
En annan kraftkälla, som jag länge var omedveten
om, var uppväxten i ett självhushåll där
det egentligen inte fanns utpräglade mans- eller kvinnojobb;
ett flytande, överlappande lagarbete var nödvändigt
för att det skulle fungera. Jämställdhet var
en självklarhet, liksom att kvinnor och män var
lika mycket värda. Ingen klarade sig utan den andre!
Min längsta vandring någonsin började när
jag tillverkade ett stamträd som julgåva till
några vänner och bekanta från min uppväxtmiljö.
Det blev startskottet till att jag vände upp och ner
på otaliga arkiv för att hitta ledtrådar
till min egen bakgrund. Vem var jag egentligen? Släktforskningen
ledde i sin tur fram till bokskrivandet. Vad jag föga
anade vid den här tidpunkten var att arbetet så
småningom liknade ett gigantiskt pussel. En nyfunnen
arkivhandling kunde radera ut ett helt kapitel därför
att pusselbitarna inte passade ihop. Längst bak i min
bok finns en förteckning på alla svenska arkiv
från nord till syd som jag genomsökt i jakten på
min släkt. Mina norska rötter fick jag helt plötsligt
oväntad hjälp med att hitta av en norsk släkt-
& bygdeforskare. Han dök upp som ett mirakel när
jag hade nått vägs ände och var på väg
att ge upp.
Idag
finns alla pusselbitar på plats. Den sista uppenbarade
sig när jag sammanställde vissa sidor i slutet på
boken!"
Pia Wiman
|