Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Pojken på stenen

Grubbström, Folke

Minnen från en svunnen tid

"I SIN FÖRRA BOK ”Färdas som en människa” (2005) berättade Folke Grubbström om sin tid som lapptillsyningsman i Västerbotten. Nu har han färdigställt en bok till, ”Pojken på stenen”, i vilken han går tillbaks till barndomsåren i Forsmark i Storumans kommun, de tidiga yrkesåren i skogen och på vägbyggen och de första svärmerierna med kyssar under månen, Tjusar-August kallad.
Eftersom författaren är född 1931 utgör de vardagsbanaliteter han berättar om numera unika inslag i en historisk väv: skolmatsäcken med mjölkflaska och två bröd med hemsmör på (aldrig frukt, det förekom möjligen till julbordet), myrslåtter med sistfödda systern i en korg mellan björkarna, Tärnabys första bil som kom 1921 före första landsvägen, konfirmationskostymen på 40 kronor (41 inklusive frakt) som tjänades ihop genom att göra snöskärmstolpar till Vägförvaltningen – allt det är numera försvunna bitar ur det gemensamma lapptäcke, som svenska folket nyss låg och sov under i utdragssofforna. När vi inte någon vacker söndag fick följa med föräldrarna på en cykelutflykt till en vacker bäck, där vi fick dricka Tomtebrus blandat i vatten. Eller flottade träbitar och kottar i krondikets smältvatten för att likna Far.

TÄNK, VAD MYCKET barnen fick lära sig på den tiden, och som var livsviktig kunskap då, men som de knappast har nytta av idag. Att snara hare, hermelin, tjäder, orre och ripa till exempel. Det fick författaren träna tidigt i skolåldern, och han hade en bra läromästare i sin far som i sin tur lärt sig av tidigare generationer nybyggare. Fångsten såldes till diversehandlaren Hillörn som sedan sålde till skinnuppköpare i Lycksele. Man fick 4 kronor för en tjädertupp, 3 för en höna och för järpe och ripa 75 öre styck.
Allt som författaren skriver om är dock inte övergivet. Hjortron plockar vi fortfarande, även om utrustningen är en annan. Då fanns inga regnkläder och man plockade i plåthinkar, typ sillboxar. Bären hälldes sedan över i näverkontar som inte alltid var täta mot hjortronsaften – blus och byxor kunde vara alldeles dränkt i gult innan plockaren kom hem.
Att flottningen inte var någon romantisk vildmarkslek i ett annat kapitel, där två bröder kämpar våldsamt vid årorna för att styra båten undan bakvågorna men drivs obönhörligt in mot dem och försvinner. Man får upp den ene på stranden, ingen kan någon livräddningsteknik (!), han körs till läkare och räddas, medan den andre drunknar.

SPÄNNANDE BJÖRNMÖTEN skildras med samma korthuggna dramatik som mjölkhämtningen till skogskojan: ”Mjölken, jo! Den hämtades i en 25-liters mjölkkruka av den äldre modellen, tjock och tung för hantering i bilar och bussar. Vikten på krukan var väl överkomlig, men fylld med 20 liter mjölk, som skvalpade för varje benföring, var krukans vikt inget att skratta åt.”
I Forsmark fanns 1952 hela 23 hushåll med kor, 1963 bara 3. Nu utgår EU-bidrag för att meja ner gräset och låta det ligga kvar. Inga betande kor syns på ängarna. Inga skällor eller bräkande får hörs. Den gamla 15-liters mejerimjölkhinken nr 974 står numera blomfylld intill den minnessten som rests till minne av Forsmarks insyning 1821.
”Ännu en kultur är slut.”

Annika Burholm
Västerbottens Folkblad 2008-07-26