Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Höga fjäll och djupa dalar

Wiman, Pia

En av årets bästa böcker

Redan från första sidan fångas intresset. Den svenska rallaren David anländer med sin gravida norska hustru till Tärna-fjällen vid årsskiftet 1935-36 för att arbeta på sista deletappen av riksvägen mellan Storuman och Umbukta. David är stark och arbetsam, men hustrun Elvida är nedstämd och har sömnproblem. Hon är trött på alla förflyttningar mellan nya boplatser som ofta ligger avsides och där hon ensam får ta allt löpande ansvar för barnen och att försöka skapa åtminstone tillfälliga hem. I tretton år har hon följt sin make på ändlösa färder utan slut, och slut är precis vad den nu trettioettåriga kvinnan känner sig.

Nedstämdheten övergår i djup depression strax innan förlossningen. Det är hennes sjunde barn som föds; två har hon redan mist, de har hon tvingats acceptera att de hamnat i fosterhem. Efter att lilla Henny kommit till livet måste även hon omhändertas. Modern återfår henne efter en tid, i vuxen ålder minns de fyra syskonen mycket väl Elvidas enorma lycka över att få tillbaka Henny.

På vårvintern 1937 ordnar David, på Elvidas enträgna önskan, med en fotograf som tar några bilder av familjen - innan några nya förändringar inträffar. Det visar sig senare bli det enda synbarliga minnena av Hennys mamma och familjen som den såg ut medan den ännu nödtorftigt hölls ihop. Ett av makens återkommande svartsjuke utbrott utlöser ett nytt sammanbrott, där Elvida i förtvivlan hotar att kasta ut sitt lilla älskade barn genom ett fönster från övre våningen i det hus som familjen tillfälligt bor i. Mamman hamnar på mentalsjukhus och Henny lämnas på nytt bort; den här gången kräver familjen som hon placeras i att få henne för gott. Bara drygt ett år gammal kommer hon aldrig mer att återse sin mamma.

Det här är alltså upptakten i boken Höga berg och Djupa dalar, utgiven på det lilla men hedervärt livaktiga förlaget Ord&Visor i Skellefteå. Författarinnan är den lilla Henny, i dag en 74-årig kvinna som bytt sitt förnamn till Pia och som med årens distans slutfört en lång och heroisk forskningsinsats för att förstå hur hennes barndom och ungdomsår egentligen sett ut och varför det blev som det blev. Dokumentationen är bland det bästa jag läst i bokväg på länge. Den är så gripande att man får tårar i ögonen på var och varannan sida, men det mest imponerande är författarinnans förmåga att behålla ett slags raseriets självbehärskning för att ge skildringen den precisa tyngd den förtjänar.

Det finns mängder av enskilda händelser som tar tag, jag väljer ut en. Det är när Henny som 16-åring lyckats ta sig vidare från den hembygd som varit så fylld av sorg och hemlöshet, men trots allt med några ljuspunkter att bära med sig. Med hjälp av stipendium har hon fått börja på läroverket i Lycksele eftersom åtminstone några har sett och förstått hennes begåvning. Under skoltiden återfår hon kontakten med pappan, och vid sidan av skolan arbetar hon ihop pengar för att hälsa på.

David bor numera i Mellansverige. Han tycks ha kommit till ro, har inrett ett trivsamt litet hus och skapat en trädgård med blommor och äppelträd. De får bra kontakt, men då pappan fortfarande dras med ekonomiska problem erbjuder han henne att köpa stugan och så småningom flytta dit mot att pappan också får bo kvar. Upprymd över att äntligen fått kontakt med åtminstone en av de biologiska föräldrarna, Elvida visar sig vara död sedan fyra år tillbaka, nappar hon på förslaget. Hon avbryter studierna för att arbeta ihop pengar och reser ner på nytt. Hur denna historia förlöper råder jag dig att läsa själv.

Intressant med boken är, förutom själva händelserna som skildras, hur Pia Wiman ur nutidsperspektiv förmår analysera förutsättningarna för hur denna familj kom att slås sönder och vilka skyddsnät, eller snarare brist på sådana, som fanns i Sverige under den tidsepok som boken omfattar. Men en fråga man kan ställa sig är om det i alla avseenden fungerar bättre i dag? Inte minst att barn far illa, till exempel genom sexuella övergrepp och/eller bristfälliga fosterhemsutredningar, ges ju bevis på både lite nu och då.

Stefan Holmberg
Norra Västerbotten 2010 12 24