Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Över land färdas båten på männens axlar

Hansson, Bengt

En poetisk sensation

Mycket sällan händer det att man oförberedd stiger in i ett författarskap, finner ett mästerskap, och det är redan förbi. Men så är fallet med Vilhelmina-poeten Bengt Hansson som avled år 2007, och vilkens dikter omsider har postumt utgivits av ett lokal bokförlag. Det finns ingen anledning att snåla med omdömet, boken är en sensation.

Omständigheter har gjort att jag har läst den vid två tillfällen med några månaders mellanrum under hösten och den framstår som lika oförändrat märkvärdig. Från obemärkthet har Bengt Hansson klivit raka vägen in i Norrlands litteraturhistoria. Så närgånget och fingertoppskänsligt har glesbygdens liv inte skildrats i poesi förut, inte ens av Helmer Grundström.

Några fakta i målet först. Bengt Hansson var född 1932 och växte upp vid vägs ände i byn Dorris ovanför Stalon, nära Linnea Fjällstedts marker för övrigt, och i ett nybyggarsamhälle som hör till folklivsforskningens mest kända genom O P Petterssons arbeten. Hemmanet låg längst bort i byn och nåddes till en början endast på kavlar över myrmark, just som Grundström också hade det. Men det var ett ordentligt jordbruk som drevs av skötsamma föräldrar, och den blivande poeten var äldsta barnet. Vad Hansson i sin poesi kan redogöra för, är sålunda ett fullständigt förlopp från självhushåll till ett helt mekaniserat samhälle. I de sist skrivna dikterna borrar man i berg i Kultsjöluspen och avverkar prästskogen med timmertraktor.

Bengt Hansson talar om "konsten att leva med sitt nederlag". Det är nämligen en livsforms undergång som här avläses på det mest finstilta och sensibla sätt, och som har sin enda motsvarighet i Sune Jonssons fotokonst. Och det är ingen slump att dessa båda män är metaforiska virtuoser.

Bengt Hansson minns sig sålunda komma "från en tid av trä", när mest varje redskap och don på gården var självtillverkat, från minsta grötvisp till snöplogen, och när "det var vinter året om". Med det senare menar Hansson, att allt som gjordes vid andra tider gjordes med tanke på vintern.

Det gällde att lägga i lador och förråd, för människor och kreatur lika, och "det gick att klara sig utan häst/ men utan kor gick det inte". Varje tuggbart strå togs tillvara. I en dikt berättar Hansson om ett ruckel på gården där modern värmde sekunda hö i en gryta, och spadet drack korna girigt som kaffe. Omsorgen kring kreaturens utfodring kallar Hansson "gräsets hantverk":

gräsets hantverk

jag var inne på scenen en stund

i sista akten drogs slipstenen av en elmotor

Den kommande förgängelsen är inskriven i mest varje dikt i samlingen, där poeten vittnar om ett måttligt väl-stånd just när väg dragits fram och mjölkbilen börjat komma ("tioliterskrukan kändes en smula genant/ tjugoliters var för de skrytsamma/ femton lika med flertalet") och ett förrädiskt långsamt borttynande därefter. Plötsligt en dag i en dikt kan man vrida på en knapp, och ett vitt elsken lyser i köket. Och den höstliga, årliga översynen av byns stängsel upphör vid en viss punkt i tiden ("världskriget gav oss taggtråden// strax före slutet kom elstängslet"). Det slutar med att poeten själv tar bort all ståltråd ur landskapet kring egna ägorna och bara lämnar stolparna kvar, att brytas ned av naturen själv.

Skogsarbetet har en central roll i dikterna och i livsföringen. En familj Almkvist i byn var överjävliga huggare, gick ut först ur kojan på morgonen och kom hem sist, med yxa i hand, om de fann knotiga träämnen att komma till nytta. Här finns allt benämnt som hör till arbetet, kyla, djupsnö, opplega, lavskrikor vid kaffemuggens kant som tigger föda. Här finns spelekor på sjön för timmerdragning, vattenföring i rännan till hemsågen, "timmerhästarna/ gick förbi köksfönstret hela vintern" med sin "muskelmotor under huden". Här finns en dikt till det nya el-skåpet, och en annan till lantbrevbäraren som gick 15 kilometer i alla väder med sin "värstinglampa" som kunde "slå hål/ i beckmörkret flera hundra meter bort".

"Jag minns skogen som all-smäktig", skriver Bengt Hansson. Och över alltsammans flammar natthimlens stjärnbilder. Vardagen i ett avsideshemman blir sinnligt belyst ur nästan alla aspekter.

Modern finns nämnd i flera dikter, men fadern skymtar knappast alls och farfadern "har alltid varit fåordig". Det är på det sättet en ung man blir poet. Han präglas inte till byns lydnad, och han undrar tidigt varför han inte har fallenhet för skogsarbete. Hur han börjar skriva som utväg framgår inte. Vi får nöja oss med det faktum att livsverket finns, och nu är tillgängligt som bestående litteratur.

Att poeten Bengt Hansson inte vågade sig fram till offentligheten under sin levnad, kan förstås beklagas i en del avseenden. Det betyder att han aldrig varit i samråd med förlag eller redaktörer, och att vi här får hela poesimassan i en samlad klump om 270 sidor. En del nummer är svagare, eller upprepar varandra, de diktrader jag först citerade om "gräsets hantverk" dyker upp två gånger som byggsten i olika dikter (sid 87, 236) som exempel. Men å andra sidan: Vilken poetisk klump! De flesta lyriska författarskap i Norrland ställs i skuggan.

Lite vid sidan av diktsamlingens hjärtpunkt i Dorris, finner vi en handfull dikter från andra orter, från fjällen i Kebnekaise och Sarek och från någon utflykt till Skåne, från Hanssons arbetsplats på plastcykelfabriken i Vilhelmina. Dugliga dikter, men de finns med mest för fullständighets skull.

För att återkomma till jämförelsen med Helmer Grundström måste skillnaden i förutsättningar framhållas. Grundströms svaghet är hans dåliga förebilder, att han präglades på konventionell vers som han såg i veckopress i sin ungdom, och på denna grundval skapade sin utmejslade, kärva poesi från glesbygdens trakter. När Grundström försökte vara modernist i samlingen "Dyhavet blommar", blev han sågad av kritiken för att han var alltför privat och självutlämnande, och vände om. Bengt Hansson står naturligen på modernismens mark redan från första början, han har Harry Martinson starkt och förtroligt under fötterna.

Fjällbyn Dorris är nu inte bara ett folkloristiskt fäste utan också ett poetiskt revir. Boken innehåller minneskonst på högsta nivå. För att framvisa Hanssons förhållningssätt, citerar jag till sist en dikt som förmodligen är riktad till modern:

det förflutna

sa du

är en tömd bägare

som står kvar på bordet

Publicerad: 13 december 2010 kl 09.21

Gunnar Balgård
Västerbottens-Kuriren