Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Lokstallsvägen 3

Levlin Kurt

Noveller om vardagslivets sprickor

Ifjol kom Kurt Levlin ut med diktsamlingen ”Helljusensamhet”. Nu är han aktuell med novellsamlingen ”Lokstallsvägen 3”. Det är inte ovanligt att författare växlar mellan genrer. Men av någon andledning slår det mig med kraft vilken skillnad genren gör.
Levlins texter fungerar både som prosa och poesi och beröringspunkterna mellan dem är många – det är inte det. Det blir bara så tydligt vad som kan sägas och hur det ska sägas inom novellen. Som om ett slags konsensus vad gäller människosyn, värderingar och verklighetsgestaltning låg över novellgenren i betydligt högre grad än över poesin. ”Lokstallsvägen 3” består av femton korta noveller som tangerar varandra så till vida att de utspelas på samma adress. Invånarna i denna urbana miljö lever tätt inpå varandra i sina lägenheter men de flesta förblir anonyma grannar för varandra.

Den kompositoriska lösningen ger samlingen struktur och åstadkommer spännande perspektivskiften, samtidigt som den säger något om individen i samhället. Perpektivvalet får tematiska implikationer: varje invånare är innesluten i sin begränsning (fysiskt, mentalt, socialt) och en allvetande gudsinstans på något slags syntetiserande berättarnivå saknas. Levlins stil är psykologiskt realistisk och tematiken rör sig kring vardagsliv och dess sprickor. Vanlighet och hot, relationer och uppbrott, ordning och förlorad kontroll belyses i de olika novellerna.
Här finns bland andra en bibliotekarie som efter en panikreaktion börjar omvärdera sin manlighet och självbild, två fifflare som under ett iscensatt inbrott diskuterar en identifikatorisk dröm om Brad Pitt, en övergiven småbarnspappa som drivs till desperata handlingar, en ung flicka som skär sönder sin hud och klättrar upp i gårdens ek för att betrakta ett älskat modersobjekt.

Språket är både tuktat och ledigt. De psykologiska skeendena, ofta dramatiska till sin karaktär, framställs utan stora åtbörder. Läsaren får den intrikata situationen klar för sig med hjälp av enkla medel och kommentarerna hålls tillbaka av en sparsmakad berättarinstans. Det blir inte subtilt men något annat: rakt, och öppet för läsaren att fylla i det som inte sägs ut.
De enskilda novellerna är effektivt uppbyggda och helheten är ett gott hantverk. Men mycket i dessa berättelser hänger på karaktärerna, och trots att dessa varken saknar trovärdighet eller inre spänningar blir de i mitt tycke inte så väldigt intressanta. Det är ett slags resonansbotten hos dem jag saknar, som kulturen omkring dem kunde ge. Eller kan den inte?

Anna Möller-Sibelius
Vasabladet 2/10-11