Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Helljusensamhet / Lokstallsvägen 3

Levlin Kurt

Individer i bräckliga bubblor

Den finlandssvenska litteraturen är kvantitativt inte särskilt stor, men ändå tillräckligt stor för att ha rum för ett antal doldisar.
En av dem är Kurt Levlin, född (1961) i Helsingfors, uppvuxen i Nykarleby och numera verksam som bibliotekarie i Lycksele i Västerbotten.
Han debuterade med novellsamlingen ”En andra chans” år 2000, följd av romanen ”Hälsningar från Döda havet”, 2003.
Efter en längre paus har han nu i snabb takt gett ut två böcker: i höstas diktsamlingen ”Helljusensamhet” och nu i sommar novellsamlingen ”Lokstallsvägen 3, kv. Rälsen”.

Det innehållsdigra begreppet ”helljusensamhet” är uppenbarligen författarens egen skapelse. I en dikt definierar han det så här: ”En ensamhet som upplevs av (yrkes-)bilister som dagligen kör flera mil utan att behöva blända av för mötande trafik.”
Bilden av den ensamma individen som innesluten i sin egen bubbla forsar fram genom natten (och livet) har utan vidare sin relevans för diktsamlingen. Det finns ett slags grundläggande ensamhet som dikterna s.a.s. tar sin avstamp i. Men den är långt ifrån allenarådande eller ens dominant.
Kontaktlösheten och avståndet kontrasteras mot kärleken och en tillhörighet som gång på gång verkar överraska det skrivande jaget. Ofta gestaltas dimensionen som barnets närvaro och existens.

Levlin är inte heller den som i sin poesi dundrar fram med helljusen på. Tvärtom bländar han ofta av genom att betona det relativa och villkorliga, genom retoriska frågor eller genom reflektioner av självironisk art.
Slutet av en dikt kallad ”Till minne av Bullmarksvargen” må fungera som exempel: ”Som när man visar ett barn att en tom toarulle ställd på högkant inte rullar, att en spegelvänd parabol faktiskt visar spegelvända tevebilder, att det i samma stund som jag griper din lilla hand börjar strömma kärlek genom din arm och min även om vi inte känner så mycket just nu.” Det är en metapoetisk ansats som ibland får blomma ut och som rimmar bra med den på en gång sakliga och avslappnade tonen. Överhuvudtaget ligger Levlins grepp ofta nära prosalyriken.

Tidigare i samma dikt funderar poeten: ”Kanske är det bäst att vädja till fantasin och inte till förnuftet.” Det intressanta med Levlins hållning är att han på sätt och vis gör både och. Han strör gärna in exakta uppgifter och (pseudo)vetenskapliga resonemang som indirekt och via en avig kontrast kommer att understryka mera svårfångade stämningar och motiv. Ibland bryter också de till synes logiska resonemangen iväg i överraskande riktningar. Det absurda är aldrig långt borta i Levlins dikter, varken i bildspråket eller i ”berättelsen” – men blir aldrig något självändamål.
Det är en sympatisk samling dikter Levlin presenterar; lite egen, lite skruvad, men lätt att tycka om.

En av dikterna slutar med raden ”Visst är det konstigt hur lite vi vet om oss själva?” Det är en reflektion som kan sägas eka också i de femton novellerna i ”Lokstallsvägen 3” –lämpligen utökat med: och så lite vi vet om andra, och andra om oss. Föga överraskande finns det många beröringspunkter mellan dikterna och novellerna; Levlin understryker det själv genom att citera ett par av dikterna i berättelserna. Bland dikterna hittar man också ”porträtt” som har lite av mininoveller över sig.

Detta med människor instängda i sina egna bubblor (mentala eller yttre) är egentligen ännu mera framträdande här och kommer att understrykas av att gestalterna i novellerna alla har anknytning till adressen i titeln.
Det innebär att en person i en novell kan skymta förbi i andra noveller, vilket blir en signal om att alla existerar i samma ganska trånga verklighet, också om deras roll och inställning kan skifta rejält.
Det är en lösning som numera är ganska vanligt i novellsamlingar – och i mitt tycke ett tilltalande grepp. Levlin hanterar det hela ganska försiktigt, bygger t.ex. inga nätverk eller låter personer belysas från olika håll.
Gestalterna känner inte just varandra. Några av dem bor i huset och som det ofta är med höghusgrannar vet de om varandras existens, men inte desto mera. Andra har lösare eller slumpartad koppling till adressen.

Den mest dramatiska händelsen i boken är också den som skymtar förbi oftast. Novellen ”Lena” handlar om en ung olycklig kvinna som förälskat sig i sin klasskamrats mamma och har för vana att klättra upp i den stora eken på gården för att spionera på henne. Ingen ser henne där, tills en dag en övergiven man i en annan novell råkar rikta sitt luftgevär med kikarsikte mot trädet – med tragiska följder.
I allmänhet är dock den centrala händelsen i novellerna avsevärt vardagligare. Trogen traditionen zoomar författaren in de stunder som på olika sätt rubbar gestalternas verklighet.
Det kan vara en episod som plötsligt rubbar livets eller samlivet självklarhet och trygghet, eller som knäcker självförtroendet. Ofta är det möten som kanhända knuffar tillvaron i ny riktning, öppningar mot uppbrott eller nya lyckomöjligheter.

Persongalleriet går på samma linje. Man möter ensamlevare i olika åldrar och par vars samliv blivit slentrian, ansträngda småbarnsföräldrar och frustrerade arbetslösa, gnatande bröder och inbrottstjuvar med komplex.
En invandrare med tillståndsproblem ryms också med, liksom en uttråkad kontorsslav som går på en intelligent blåsning – för övrigt en av de få berättelser där det röjs lite rum för humor.
Det är välskrivna noveller man får läsa. Levlin behärskar genren, skriver stramt och ekonomiskt och med god känsla för psykologiska reaktioner och sociala mönster. Han kan dessutom konsten att skriva en naturlig och välfungerande dialog.

Bror Rönnholm
Åbo Underrättelser