Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Tusen år i lappmarken

Ryd, Lilian, Cramér, Tomas

Med samerna genom tusen år

Varför är det inte samerna som tjänar klöver på gruvbolaget LKAB i Kiruna - utan svenska staten? varför skriver inte Sverige på FN-konventionen, ILO 169, om ursprungsfolkens rätt? Varför vet så få av oss svenskar att samerna i gamla tider inte alls var ett isolerat och undanskuffat "naturfolk" att jämföra med aboriginerna i Australien eller indianerna i USA? Varför vill ingen makthavare höra talas om att samerna en gång var respekterade handelsbyggare, handelspartners och upprätthållare av Sveriges gränser?

Sådana bestickande frågor kan man få svar på i den nya boken "Tusen år i lappmarken" av Tomas Cramér och Lilian Ryd. Författarparet förklarar på lättfattlig svenska Lappmarkens oerhört komplicerade historia - främst ur juridisk synvinkel.

Tomas Cramér är ålderman inom samisk juridik och kan presenteras som tidigare mångårig Sameombudsman. Han är kanske mest känd som talesman för samerna i Högsta domstolen och i det stora Skattefjällsmålet, en rekordlång maratonrättegång, som varade från 1966 till 1981.

Lilian Ryd är författare och journalist, med rötter i Lappland, men numera bosatt i Nissaström utanför Halmstad. Hon är känd för böcker som "Kvinnor i väglöst land" och "Vi åt aldrig lunch", med norrländska teman.

Det är hon som för pennan och med ett kärvt och engagerat tonfall gör hon Cramérs juridiska sakinnehåll tillgängligt för oss allmänintresserade.

Det är en svindlande historiebeskrivning som de båda författarna drar upp konturerna av. Det vi nu för tiden kallar Sápmi eller Sameland kallar Tomas Cramér och Lilian Ryd för Lappmarken eller Finnmarken, eftersom de framför allt behandlar historisk tid. Ordet Finnmark går tillbaka på den äldre betäckningen för samer - fenni.

I forntiden hörde "Finmarchia" och "Lappia" inte till något rike, utan invånarna betalade skatt till både norska och svenska hövdingar. På 1600-talet började termen "lappskatteland" att användas i offentliga handlingar. Och det normala är ju att den som betalar skatt för land också äger det. I samernas fall var det lappbyarna som hade skattemannarätt.

Det tidigaste beviset för att samerna ägde både land och vatten härleds till Gustav Vasa. Ända från sitt tillträde 1521 hävdade Gustav Vasa Sveriges rätt till Ishavskusten just med hänvisning till att samerna betalade skatt till svenska kronan. och då måste ju området vara svenskt!

Skatten var blygsam, det kunde räcka med ett par renskinn eller några kilo torkad fisk. Gustav Vasa månade om samerna - de bidrog till statskassan genom jakt och fiske och de var särskilt viktiga för att de, med sina renar och pulkor, kunde erbjuda viktiga transporter genom vildmark utan väg.

Från att ha tilldelats en närmast privilegierad position under äldre tider svängde inställningen till samerna katastrofalt under industrialismen. Svenska staten började på 1880-talet helt enkelt att bortse från gällande rättigheter och i praktiken att upphäva dem, menar Cramér och Ryd.

Statens behov av vattenkraft och malm samverkade med en ökande rasism. Resultatet blev att samerna i många stycken nu berövades sina rättigheter.

"Tusen år i lappmarken" är en något svårforcerad, men högst läsvärd bok för alla som intresserar sig för samernas historia

Anna Pia Åhslund
Hallandsposten