Mobil 070-325 42 63
  Box 184 * 931 22 Skellefteå * SWEDEN
Startsida Aktuell författare Skyltfönstret Förlaget Diskussionsforum Länkar


Antal: 0
Total: SEK 0.00


Sök i katalogen:

 

 



 






Vedtjuven

Lundholm, Kent

Kärv skröna om vedens förbannelse

Vedtjuven Baklandet heter Kent Lundholms påhittade by i det inre av Västerbotten, spelplatsen för hans nya roman Vedtjuven, en riktigt häftig skröna om två tjuriga gubbar och deras kamp om en av byalivets viktigaste tillgångar; en rejäl vedstapel. Kent Lundholm är från Lycksele och har tidigare gett ut tre romaner. Hans förra roman heter Konungarnas konung från Baklandet och kom ut 2006.

Det är 1974, energikrisens år. Oljepriset rusar i höjden. Denna världsomspännande kris drabbar förstås också Baklandet. De två centralgestalterna i romanen, den senige och arbetsamme Rubert och Adrian, tjockmagad slashas och suput, ska här utkämpa en bitter och lätt tragikomisk strid om tillgången på ved, en strid som man både skrattar och gråter åt på samma gång. Gubbarna är förstås smått galna men författaren skildrar sina figurer med stor känsla och värme. Det är så här vi beter oss mot varandra, i stort och smått, när tjurigheten får bestämma.

Vedtjuven är en alldeles oemotståndlig skröna, i sann västerbottnisk anda kan man säga. Här finns spår av Torgny Lindgrens kärva men älskansvärda karaktärer, men Kent Lundholms gubbar och historia har ändå sin helt egna ton. Ibland önskar man att tjurgubbarna kunde inse galenskapen i vad de håller på med, men icke. De rusar mot katastrofen utan att betänka sig det minsta.

Man kan lugnt säga att det går åt helvete på ett alldeles fantastiskt sätt i den här romanen.

Rubert ser på veden på rent religiöst vis. Veden är helig, den ska huggas vid rätt tid, torkas, klyvas, staplas och vårdas enligt konstens alla regler. Man kan aldrig få för mycket ved och den som veden hava är en rik och kraftfull människa. Och helt klart har Rubert en av Västerbottens allra största vedsamling på sin gård.

Adrian däremot, hans granne i Baklandet, är alldeles ointresserad av veden, åtminstone tanken på att han själv skulle behöva skaffa sig den med eget arbete. Bättre då att stjäla den av Rubert. Adrian är en bonde som har lagt av med det mesta utom då att bränna sin egen sprit och framför allt att smaka den i tid och otid.

De båda kämparna är gamla män som bor i varsitt hus med några hundra meter emellan. Rubert och Adrians livskamrater, två rejäla och arbetsamma kvinnor, spelar inga huvudroller i romanen, men deras klokskap finns där som en stillsam motvikt till den galenskap som herrarna Rubert och Adrian ska utveckla.

Striden om veden eskalerar snabbt och det hela utvecklar sig till en absurd och snart sagt, livsfarlig envig. Gubbarna håller striden hemlig, det är bara de två som vet vad som försiggår, det är själva poängen. Tror inte jag behöver utveckla handlingen mer, men jag garanterar att det, mitt i bedrövelsen, är en härlig läsning.

Oj, oj, vi människor, hur vi kan ställa till det för varandra!

Författaren och Rubert har ju alldeles rätt i frågan om veden som en mycket allvarlig sak. Alla som någon gång skapat sig en egen vedhög vet hur mycket känslor som kan kopplas till ved och hur stolt man kan bli av att se vedstapeln växa fram. Inte ett öga torrt på vedbacken, det kan jag säga av egen erfarenhet.

Kent Lundholm har ett härligt språk som verkligen ger liv åt dessa bistra figurer, var och en galen på sitt sätt.

Kort sagt, den som både vill skratta och gråta och samtidigt få sig en härlig läsupplevelse, bör genast köpa sig ett exemplar av Vedtjuven!

Lars Hedström
Norrbottens-Kuriren