Vid ett rumlande, skummande hav ligger en vild, förtrollande skog. Genom skogen snirklar sig en mossbelupen, stenig stig. Vid slutet av stigen trängs sex stycken sneda trähus och en bondgård.

Det är så jag minns det. Mitt första intryck, när jag äntligen står där igen, i stigens sväng, med resväskan skrapande mot den hårda februarimarken, är att ödsligheten jag längtade efter är kvävande.

På ett bord i stugans vardagsrum väntar en fotogenlampa klädd i spindelväv. Jag rör ingenting. Det har varit en lång resa. Mina fötter ömmar och jag plågas av en molande huvudvärk. Sängen i rummet verkar skranglig och det grårutiga överkastet har lappats otaliga gånger. Jag lägger mig ovanpå och somnar. På morgonen, när solen går upp, ser jag en ung kvinna mellan björkarna.

Jag drömmer om henne flera nätter i sträck. Drömmen börjar alltid likadant: Hon står i ett vitt nattlinne nere vid bäcken, barfota i den tjocka snön, med det krusiga, ebenholtsfärgade håret som ett yrväder i vintervinden, böjd ner mot det svarta, porlande vattnet, med hinken på väg upp. Hon tror hon är ensam. Musklerna arbetar avslappnat under tyget, som om naturen gör henne hel. Jag känner hur jag genomfars av en underlig, fantastisk hetta. Det är då hon vrider på huvudet och stirrar mig rakt i ögonen.

De kommande dagarna låtsas vi inte om varandra. Hon leker att jag inte existerar och jag vill inte tränga mig på, det är det sista jag vill, så jag håller mig undan, sköter mitt, lämnar henne ifred.

Hon hör hemma på gården, hundra meter bort eller en evighet ifrån. Jag bor i den vita stugan som inte målats på flera år. De andra stugorna är grå, bruna, röda och tomma. I skymningen, den sjunde dagen, närmar hon sig.

Jag hugger ved. Det är flera minusgrader ute och vinden får de mindre tallarna att krokna. Jag är inte van vid kroppsarbete. Jag trälar i kortärmad tröja och svetten rinner ner längs ryggen.

Jag har odlat skägg och tagit tystnaden till mig. Hon har hukat där en god stund. Jag minns vad som sades mig när jag var liten. ”Gå inte nära bondgården. Där bor det konstigt folk.”

Hon skrapar med foten i den frusna mossan. Jag låter yxan klyva en stock. Ett steg närmare och den hårt packade snön lämnar ett sugande ljud efter sig, men när jag snurrar runt är hon borta.

Sent om kvällen passerar hon ute på grusvägen. Jag trycker näsan mot fönstret och ser hennes siluett och hur den avtecknar sig i skenet från månen. Det dröjer en timme eller mer innan hon kommer tillbaka. Då rör hon sig snabbare, som om hon har väldigt bråttom hem.