Ur "Ebbe Brahs memoarer"

Av Bengt Ingelstam

1  Mätt och modig

"Jag föddes i januari när jorden hade vänt och dagarna ljusnade. Ja, för mig var ju allting ljusare än den varma och mörka livmoder jag bott i så länge, men jag tyckte om ljuset när det kom. Allting framstod mycket klarare. Ändå tror jag inte att man kan träffa på en livmoder som var skönare än min mammas. Jag vet att mina syskon delar min uppfattning, fast vi sällan talar om det. Våra pulsar som slog i samma takt. Ibland trängde snabbare rytmer in.

 Sedan har jag förstått att det var från pappas gitarr. Det är därför jag har så lätt för musik.

Jag gillade att födas. Det var dags, det hade gått precis 270 dagar sedan den uppskattade konceptionen. Jag har inte mycket till övers för de som, när de tränger in i en kvinna, omedvetet vill göra födelseögonblicket ogjort och komma tillbaka. Och dessutom i sin egen mamma.

Nej, jag var glad och full av förtröstan. Vad kan man annat, när man möter en lugn och ljus BB-klinik med professionella barnmorskor i milda gröna kläder? Lekfulla ljusreflexer dansar från förkromade stativ. Det svaga slamret av tänger och saxar, liksom från mjölkkannor en sommarkväll på landet för länge sen. Små vänliga puffar av ord som blandas med min mammas lyckliga suckar efter den så fruktbara anspänningen nyss.

Min glädje överträffades endast av mina föräldrars. De hade fått ledigt från jobbet, och pappa hade tårar i ögonen. Han hade följt hela graviditeten på nära håll och lärt sig andas psykoprofylaktiskt. Han var skickligare än mamma."