Ur
"Rakt igenom går din väg"

Av Anne-Marie Briandt

Inne i vedboden finns inget annat än vedstaplarna utefter väggarna och vedkubben med yxan nedslagen. De står stilla, lyser med lyktan i alla vrår, men finner ingenting. Allt är sig likt.

– Schyss! väser Moran, håller andan, spänner hörseln.
Ett utdraget jämmer tränger genom den tunna brädväggen från andra sidan. Inte kommer det från korna, grisen eller de fem getterna som bor där.

Det första hon får syn på är hagelbössan.

Helt oskyddad för sig själv ligger den bredvid armen som burit den. Handen, som gripit om kolven, ligger krampaktigt knuten med fingrarna hårt pressade mot varann. De ville inte släppa taget.

Höet döljer resten av kroppen. Ett svagt kvidande kommer därifrån. Försiktigt söker hon sig fram med handen. Lyktans ljuskägla darrar, när den stannar vid ett härjat mansansikte, täckt av gammalt skägg och ett tovigt hår som försöker gömma de hårt ihopklibbade ögonen.

En mager manskropp ligger i en försvarslös fosterställning.
Kläderna är trasiga och smutsiga. Har säkert suttit på i veckor. Hon har svårt att avgöra om det kan vara en vapenrock han bär. Inga militära tecken finner hon vid en ytlig granskning.
Han ligger orörlig och kunde tagas för en död, om inte de torra läpparna oregelbundet släpper fram ett svagt kvidande. Hon söker och hittar en iskall hand med en grov handled.

Förnimmer en fladdrande puls som ibland försvinner helt. När hon lägger örat tätt intill bröstkorgen kan hon med svårighet uppfatta de långsamma slagen från hans hjärta.

– Hilma! Gå in å värm en skvätt mjölk i kastrullen på spisen. Sen kom du hit me han. Ta med en sked. Å du Holger hämt lapptäcke å kudden min ur sängen å ta hit dom illa kvickt!

När barna försvunnit synar hon mannen närmare. Inga blodspår skvallrar om skada eller våld. Han är liksom bara uttröttad och slut. Och mer mörk än blond, mer liten än stor, mer vuxen än ungdom, mer död än levande.

Svagt andas livet, men det finns där.