Ur
"Sagan om Rand"

Av Cecilia Wennerström


Vid det här tillfället hängde en skälvande, lysande spricka ganska stor, säkert en meter hög i luften ovanför sovrumsgolvet. Jag befann mig i ett underligt, halvvaket tillstånd och bestämde mig för att gå upp ur sängen och titta närmare på det egendomliga ljusfenomenet. Hade jag verkligen drömt om en svävande ljusreva? Jag tog ett par sömndruckna steg mot den. Plötsligt sögs jag in med stor kraft och upptäckte att det inte längre gick att se, höra eller andas. Innan jag ens hann bli rädd, tumlade jag ut i en skogsbacke. Det var mörkt så när som på en mycket stor vit måne och den stora lysande springa jag just hade kastats ut ur. Dess ljus dog långsamt ut tills den så småningom försvann helt. Bredvid stigen där jag låg mer eller mindre utspridd, satt en kvinna på huk.
Hon hade kritvit hy, korpsvart hår och gröna ögon med smala springor, vilka kom henne att likna en katt. Ansiktets form påminde litet grann om en upp-och-nervänd spetsig triangel. Hon sade något som jag inte begrep, letade därefter i den prydliga mörkgrå klädnadens veck efter något, hittade slutligen en liten kubformad apparat som hon knäppte på, varpå jag förstod vad de främmande orden betydde:
Mitt namn är Vahinya. Jag måste be dig om ursäkt, det var inte meningen att du skulle hamna här.
Mina drömbilder brukade inte prata. Inte om jag själv hade vaknat i varje fall. Kanske hade jag fallit omkull på sovrumsgolvet och slagit i huvudet. Eller också låg jag kvar i min säng och var inne i en ny dröm. Den kattliknande kvinnan såg allvarlig och vänlig ut och utstrålade ett slags mild självsäkerhet. Jag beslöt mig för att besvara presentationen och låtsas som om jag var vaken och alltihop hände i verkligheten.
Mitt namn är Petra Bravo, sade jag och skänkte en tacksam tanke till mina föräldrar för att de inte döpt mig till Britta.