|
Ur
|
||
|
Av Ahmad Hussein |
||
|
I ett kort perspektiv är behovet ett annat. Det som saknas är
någon som kan stoppa den onda spiralen, som kan reducera känslan
av misstro och misstänksamhet som finns på bägge sidor,
som kan vända uppgivenhet till framtidstro. De nuvarande parterna
klarar det inte på egen hand. Det krävs kraftfull och beslutsam
internationell inblandning. Behovet av ”aggressiv diplomati” är stort.
Kravet på rättvis diplomati är också mycket stort.
Och orden förpliktigar. Optimisten kan ta fasta på att kriser
ger de största möjligheterna till genombrott. Kraven på
hårda tag, på väpnade insatser och kontroll baserade
på FN:s resolutioner kan därför framstå som begripliga.
Men man måste inse att både våld och utsugning föder
våld. Man måste låta andra länder än USA anstränga
sig mer för att försona israeler och palestinier. I ett långt perspektiv har al-Aqsa-upproret påverkat en definitiv
framtida lösning på konflikten enligt följande: *Upproret har gjort det svårare för israelerna att känna
sig trygga och säkra. *Upproret har skyndat på fredsprocessen och tvingat fram flera
fredsvisioner som är ganska likartade från USA, EU, Ryssland,
FN och Arabförbundet. En mix av dessa visioner kommer troligen att
ligga till grund för en lösning av konflikten i framtiden. *Israel kommer att lämna tillbaka Gazaremsan och Västbanken. *Jerusalem kommer att delas mellan Israel och den framtida palestinska
staten. *Israeliska bosättare kommer att helt evakueras från Gazaremsan
och Västbanken. *Palestina som en självständig stat med fastställda och permanenta gränser kommer att bildas på de palestinska områden som ockuperades av Israel i sexdagarskriget 1967." |